Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hml» sade lejonet. »Det där kan ju vara
sant. Jag tycker annars inte om sådan här
snålhet. Men låt oss tala med honom själv.»
Han gick, och orangutangen sprang ivrigt
framför honom.
»Den här vägen . . . den har vägen», sade
han.
Lejonet stod under det träd, där Tvåben
hade sin bostad. Alla de andra djuren i skogen
hada följt med för att se och höra.
»Tvåbenl» röt lejonet med sin väldiga
stämma.
Det ljöd som ett tordön, och allesammans
ryste av fasa. Lejonet slog med svansen och
såg upp i trädet. Inte ett ljud hördes däri«
från. Han ropade igen, men ingen svarade.
»De fräcka varelserna», sade orangutangen.
»De äro kanske döda», undrade näktergalen.
»De ha kanske förätit sig på fåret.»
»Man dör inte av för mycket mat, bara av
för litet», inföll svinet, som hela tiden rotade
med trynet i jorden för at{ få tag i något
ätbart.
Då röt lejonet för tredje gången och det så
starkt, att en liten siska ramlade ned från sin
gren och rätt i gapet på ormen, som slukade
den, utan att någondera av dem gav ett ljud
ifrån sig, så att det var aldrig någon, som
hörde något om den historien.
Nu visade sig Tvåben uppe i trädet.
Han hade sovit tungt och hårt efter den
starka måltid, han hade förtärt, och han var
ursinnig över ätt bli väckt. Håret stod på
ända på hans huvud, hans ögon voro blod«
sprängda, och fradgan stod omkring hans
mun.
»Vem vågar störa mig i min sömn?» ropade
han.
»Det är jag . . . lejonet.»
»Det är lejonet ... — djurens konung»,
instämde alla vördnadsfullt på en gång.
»Jag är konung i mitt eget hus», sade Två«
ben. »Bort med er, jag vill sova.»
»Han trotsar lejonet . . . han är galen . . .
jag vill inte ge ett uns för hans liv», ropade
djuren.
Men Tvåben tog fårets lårben, siktade
säkert och slungade det med all makt rakt på
lejonet. Han träffade det mitt i pannan. Lejonet
utstötte ett fruktansvärt vrålande. Alla djuren
sprungo förskräckta över ängen. Lejonet sprang
ibland dem, oavbrutet vrålande, så att det
genljöd i hela skogen.
Men Tvåben lade sig lugnt ned att sova
igen och sov till ljusan dag.
När han vaknade och klättrade ned ur trä«
det, låg hunden där och gnagde på det ben,
han hade kastat på lejonet. Han viftade på
svansen. Tvåben klappade honom och gav
honom ännu ett ben.
»Vill du vara min tjänare och vän?» frå«
gade han.
»Ja, gärna», svarade hunden. »Du har varit
vänligare än de andra mot mig, och du är
starkare och klokare än de.»
»Gott», sade Tvåben. »Då ska du hålla
vakt över mig och de mina och hjälpa mig
på jakten och för resten hålla mig sällskap.»
Carl Ewald.
GATOR.
Först vitt som snö,
sedan grönt som klöver,
sedan rött som blod, ■
smakar barnen gott.
Vad är det?
Om våren fröjdar jag dig,
om sommaren svalkar jag dig,
om hösten närer jag dig,
om vintern värmer jag dig.
Vad är det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
