Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN MÖRKE RIDDAREN.
Dét , var på den tiden för länge, länge sedan,
då allt land var delat mellan riddare och
mäktiga herrar* De bodde på starka och väl
be-fästade borgar. Där kunde de sitta trygga i
sina salar bakom de tjocka murarna, medan
vindbryggan var uppdragen, så att inga fiender
kunde sticka näsan dit. De förde ett lustigt liv,
drucko vin ur stora guldbägare, som de rövat
på sina krigståg, och över elden fräste och
stektes på väldiga spett hjortar och vildsvin,
som de fällt under sina jakter i skogarna. i
Men i de små byarna kring herremännens
borgar bodde deras torpare och bönder. Och
de voro så fattiga, så eländigt fattiga, ty allt
väd de förtjänade, drevo borgfogdarne in söm
skattef, och sin mesta tid måste de göra
dagsverken på borgherrens åkrar. Ofta var nöden
så stor, att de måste sätta ut sina små nyfödda
barn i den vilda skogen, hällre än att de skulle
ta brödet ur munnen på alla de andra.
Det var mörka och svåra tider.
; På en sådan borg långt borta i en enslig
trakt med vida skogar bodde riddar Ulf. Han
var ung till åren, men hans håg var dyster och
hans sinnelag vilt och hårt* Aldrig sågs han le,
aldrig hörded han ytträ ett vänligt ord. Häns
folk fruktade honom och gick honom skyggt
ur vägen. Och många av hans svenner och
torpare buro dolt hat till honom, ty när hans
sinne rann över, tuktade han grymt och
obarmhärtigt för minsta förseelse.
Men ingen visste, att han i hemlighet led av
sitt sinnes mörker och köld. Ingen visste, att
han dagligen förtvivlad grubblade över sitt
väsens gåta. Ofta hade han, till och med i de
uslaste och fattigaste bland sipä torpares stugor
sett lyckliga leenden och ögon som lyste av
glädje. Varför skulle han ensäih vara dömd till
olycka? Han var ju härskaren, han kunde göra
allt vad han ville. Men han var inte gladare1
för det. Han kände sig vara ensam, och hans
folk skydde honom och avundades,.honom.
Och en dag, då han var ute och red i skogen,
föll det honom in, att ute i världen, där han
kunde finna andra människor^ lika honom själv,
att kämpa mot och att vara vän med — där
måste lyckan finnas. Redan nästa dag ville han
draga ut.
Medan han satt där i tankar och lät hästen
gå vart den ville, hörde han hunden, som han
hade med sig, ge till ett skall ett stycke längre
in i skogen. Han styrde hästen in mellan träden
åt det hållet, där det hördes, pch där inne, i
en liten håla i marken under en stor, yvig
gran, låg ett litet, litet barn och såg på honom
med stora runda blå ögon, medan hunden
stod bredvid och nosade på det. Det var
insvept i ett stycke groft tyg, och han förstod,
att det var någon av torparna, som hade
satt ut det. Det låg alldeles tyst och såg än på
honom, än tittade det upp mot de breda
grenarna, som bildade ett tät, grönt tak över
huvudet på det.
Inom honom steg där upp en sådan underlig
känsla, något, som han aldrig förr hade
förnummit, och innan han rätt visste vad han
.gjorde, hade han stigit av hästen och varsamt
lyft upp barnet i sina armar. Det gav inte ett
ljud ifrån sig, bara tittade stort på honom en
gång till och slöt sedan ögonen, som om det
ville sova. Han steg åter i sadeln och red sakta
fiem, medan barnet sov med huvudet lutat mot
hans bröstharnesk. Då han stannade på
borggården, skyndade svennerna från tornen
och kvinnorna från frustugan fram i mållös
häpnad och undran, vad detta månde betyda.
Men riddaren gav i korta och karva ord
befallning, ; att barnet skulle tagas om hand av
tärnorna och vårdas väl.
Därpå lät han ordna allt för avfärd. Tidigt
nästa morgon, då han stod färdig att i spetsen
för en stor skara väpnare, och svenner draga
ut från .borgen, förnyade hap sin befallning, att
barnet skulle tagas väl om händer, till dess
han kom tillbaka, och gav i uppdrag åt
slotts-kaplanen, att då det blev äldre giva det
undervisning i allt vad till kristlig tro och kristligt
leverne hörer.
Sä red han nied sitt följe ut över
vindbryggan. Solen lyste på de blanka rustningarna och
på standarets fladdrande siden. Men snart dog
hovarnas smatter bort, och skäran försvann i
Åkogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
