Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ör sagan om Cvåben.
Tiden går.
Rägntiden gick till ända, och solen återfick
herraväldet. Därpå följde en ny rägntid, och på
detta sätt omväxlade det alltjämt. Tiden skred
sin utstakade väg framåt.
Familjen Tvåben hade skaffat sig en ny
bostad, som var bättre än både lövhyddan på ön
och nästet uppe i äppelträdet.
Husfadern hade en dag under en utflykt
träffat på en liten grotta i ett berg. Den var sval
under den varma årstiden och varm under den
kalla. Den lämnade skydd mot rägn, och den
kunde stängas för med en sten under natten
eller när någon fara eljest var för handen. Han
tätade väggarna med mossa och behängde dem
med Bkinn och satt sedan trygg och lugn inom
hus med sin familj och sin hund.
Han hade mycket att göra, ty familjen hade
ökats. Nu hade han tre barn, som växte raBkt
och åto som vargar. Han måste också vara
mycket vaksam sedan den där natten, då
han’slungade fårbenet i pannan på lejonet, ty han hade
därigenom inte blott fått djurens konung till
fiende, utan de flesta av skogens djur hade fattat
miBstro till honom.
Därtill hade de för övrigt stora skäl, ty
Tvåben hade blivit en väldig jägare, som inte gav
lejonet efter i något.
I grottans inre rum förvarade han två stora
spjut och ett litet, som hans älste son redan
förstod att med skicklighet håndters. Bakifrån
smögo de sig lömskt på bytet, såsom lejonet och
skogens andra jägare plägade göra. Ibland jagade
hunden det emot dem, och så kastade de sina
spjut och dödade det.
»Han jagar bättre än jag», sade lejonet en
afton till sin gemål. »I dag träffade han med
sitt spjut en ung hjort, som jag hade utsett åt
mig.»
»Varför tog du den inte Bjälv då?» frågade
hon.
»Jag kröp emot den genom gräset», svarade
han. »Men innan jag hann ta sats, hade
Tvåben redan dödat den. Hans spjut fastnade i dess
hals, och den störtade död till marken med
detsamma. »
»Varför tog du den inte ifrån honom, sedan
han hade dödat den?» frågade hon vidare.
»Han hade ännu ett spjut i handen», sade
lejonet. »Hans unge hade också ett. Jag förstår
inte, vad det är med de där spjuten; de, som
träffas av dem, störta till marken och dö.»
»Dif är rädd för Tvåben», sade lejoninnan
hånfullt. »Det är haD, som är skogens konung
och inte du. Om din son är lika feg, så är det
ute med oss.»
Lejonet sade ingenting men låg och stirrade
framför sig med sina gula ögon.
Strax innan det dagades, smög han sig bort
till Tvåbens grotta. Han gömde sig i buskarna
utanför och väntade tåligt, tills stenen blev
borttagen. Så skedde strax efter soluppgången, och
lejonet beredde sig till språng. Det skimrade
rött för hans ögon, och han störtade
besinnings-löst mot den förste, som visade -sig, slog honom
med sin starka tass och gömde sig därpå
skyndsamt med sitt rov i buskarna.
Ett skärande skri lockade Tvåben fram till
grottans öppning. Där stod han med ett spjut
i vardera handen. Lejonet såg, att han inte hade
dödat sin fiende utan endast ett av hans barn.
Han släppte barnets lik och gjorde sig redo till
ett nytt språng. Tvåben upptäckte honom nu
genom lövverket. Han kastade det ena spjutet,
men utan att träffa. Därpå slungade han även
det andra, men då hade lejonet redan med
långa språng begivit sig undan.
Under gråt och jämmer buro Tvåben och hans
hustru sitt döda barn in i grottan. Men lejonet
flydde genom skogen, jagat av rädsla. Var det
for fram, veko djuren förfärade åt sidan.
»Lejonet flyr för Tvåben», berättade
gråsparven.
Och ryktet flög runt skogen och växte.
»Tvåben har sårat lejonet med sitt spjut 1»
skrek kråkan.
»Tvåben har dödat lejonet och jagar efter
lejoninnan», pep musen.
Och djurens konung rusade framåt.
Han sprang förbi sin håla. Han vågade inte
se sin gemål i ögonen. Först sent på aftonen
kom han hem.
»Lever du?» frågade lejoninnan ironiskt.
»Hela skogen tior, att du är död. Och Tvåben?»
»Jag dödade en av hans ungar», sade lejonet
vredgat.
»Vad hjälper det?» frågade hon.
Då gav han henne en örfil, sådan hon aldrig
hade fått förr, lade sig sedan ned och stirrade
framför sig med sina gula ögon.
Men djuren i skogen undrade och viskade till
varandra:
»Lejonet är fegt. .. Lejonet flyr för Tvåben...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
