Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Var det inte det jag sade», sade kon. »Vi
skulle ha dödat dem genast.»
»Ack ja», sade hästen. »Om lejonet bara hade
lytt vårt rådl»
»Ack ja», suckade anden och gåsen och hönan.
Men orangutangen gick avsides i skogen och
funderade.
»Min kusin är inte så dum, som jag trodde»,
sade han för sig själv. »Jag vet egentligen inte,
varför inte jag skulle kunna handla på liknande
sätt. Jag liknar honom och har ju därtill
åtskilliga företräden framför honom, så att jag borde
kunna reda mig minst lika bra som han.»
Han tog en käpp cch försökte, om han kunde
gå pä samma sätt som Tvåben. Det lyckades
ganska bra, och så gick han ut emot de andra
djuren. Han lyfte käppen och skrek och spände
ett par rysliga ögon i dem. Men djuren samlade
sig omkring honom och skrattade ut honom.
Räven slog käppen ur handen på honom,
hjorten stångade honom i bakdelen, gråsparven
lämnade ett minne på hans huvud, och det
uppstod en sådan munterhet, att han fann sig
föranlåten att springa sin väg och gömma sig i de
tätaste busksnåren.
Men nästa morgon fingo djuren annat att
tänka på.
De iakttogo, huru Tvåben bar ut liket i
skogen och lade en hög stenar ovanpå det. Hans
hustru plockade de rödaste blommor och lade
dem på stenarna.
»Har man sett på maken», sade näktergalen.
»När en annan dör, får man minsann ligga där
man faller. Men den bär ungen ska det göras
så stor affär av, som om meningen vore, att han
skulle minnas i evärdliga tider. Jag har inte ens
reda på, var mina levande barn från i fjol äro,
mycket mindre då den stackaren, som föll ut ur
boet och bröt halsen av sig.»
»Vänta bara. Det blir väl värre ännu», sade
kon.
Och det blev det. Ty en vecka därefter
inträffade något, som upprörde skogens djur mer
än allt som dittills hade hänt.
Fru Tvåben såg en präktig paradisfågel sitta
i ett träd.
»Sådana vackra fjädrar», utropade hon. »Den,
som hade en sådan fjäder att sätta i håret I»
Tvåben, som ville göra allt för att trösta
henne över förlusten av barnet, gick
ögonblickligen ut med sitt spjut och kom strax därefter
fram till henne med den döda paradisfågeln.
Hon plockade fjädrarna av den och satte dem i
sitt hår. Hon tyckte, att det tog sig mycket bra
ut, och Tvåben var av samma mening.
»Det är dock för galet», sade näktergalen.
»Nu dödar han en fågel endast för att pryda
sin hustru med dess fjädrar. Har man någonsin
sett på maken 1 Man kan verkligen vara glad,
att man är både grå och ful.»
Paradisfågelns änka flög bort till lejonet, och
hon följdes av en stor skara.
»De nya djuren ha dödat min man», sade
hon. »Jag sitter nu som änka med fyra kalla
ägg. Hade jag legat kvar på äggen, hade jag
fått dö av svält, nu då min försörjare är
mördad. Jag flög därför ifrån dem för att skaffa
mig mat. När jag kom tillbaka, voro de kalla
och döda. Nu är jag här för att fordra hämnd på
mördaren.»
»Vad ska jag säga om det?» sade lejonet.
»Det finns så många änkor i skogen. Själv
frågar jag alls inte efter, om det djur, jag dödar,
då jag är hungrig, har hustru och barn hemma.»
»Han dödade inte, därför att hin var
hungrig», sade paradisfågeln. »Han gjorde det endast
för att ge sin hustru fjädrar att pryda sitt hår
med.»
»Vad skulle, han väl göra, när hans hustru
önskade det», svarade lejonet. »Det är inte så
gott att komma i onåd hos sin fru.»
Några av djuren skrattade, men de flesta
skakade på sina huvuden och tyckte, att det var ett
tarvligt skämt, som inte anstode djurens konung.
De följande dagarna talade djuren i skogen
ej om annat än om Tvåben. Var och en hade
något klagomål att andraga mot honom.
»Nyligen tog han hela mitt rede med Bjutton
ny värpta ägg», sade hönan.
»I ån finns ej läogre någon fisk», sade
uttern. »Och stryk får man till på köpet.»
»Man kan inte längre beta med lugn på
ängen», sade hjorten.
»Och ingen ha vi, som kan försvara oss»,
sade fåret sorgset.
Men om det än rådde sorg och oro bland de
stora och förnäma djuren, så voro likvisst de
små ocb obetydliga alldeles oberörda härav, ja,
de gladde sig i själ och hjärta åt de storas
olyckor.
»Vad angår det oss?» sade flugan. »Låt de
stora äta upp varandra, bäst de vilja — oss rör
det i alla fall inte. Jag för min del kan bättre
lida Tvåben än näktergalen.»
»Ingen är säker», sade biet. »I går tog han
min honung.»
»Ja», sade daggmasken. »I förgår tog han
min bror, satte honom som bete på en krok
och fångade en aborre på honom.»
Carl Ewalcl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
