Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Beständigt viskade hon för sig själv:
»Hon åt sin mor . . . hon åt sin man i
onsdags ...»
»Ligg nu inte och tänk på det där», sade
rör-sångaren. Höken tog ju mor din och äter du
mig så blir det av kärlek.»
»Du borde blygas att skämta i sådana tider»,
sade hon.
»Den ena tiden är den andra lik», sade han
»det är den som man är i, som är den svåraste».
Så blev det morgon och solen sken och han
sjöng sin lilla bruna hustru glad igen.
Carl Eivald.
Sagan om Tvåben.
Tvåben beger sig nt pä vandring.
Det började bli svårt för Tvåben att skaffa
foder åt alla djuren i fållan.
Han och hans familj hade för länge sedan
bergat allt, som växte närmast grottan. Nu
måste de bege sig långa vägar för att få tag i
något gräs, och det var mödosamt att bära hem
det.
»Vi måste flytta», sade han en dag till sin
hustru. »Vi stå inte ut med att släpa hit gräs
till alla dessa djur. Och när gräset inte kan
komma till oss, måste vi gå till gräset. Vi
måste flytta ned på ängen igen. Du kan väva ett
tält åt oss av ullen, och så ta vi alla skinn vi
ha, sticka ned pålar i jorden och hänga upp
skinnen på dem. Då reda vi oss gott. Och
djuren kunna gå och beta runt omkring tältet.»
»Men när de ha betat av gräset på ängen?»
frågade hon.
»Då bege vi oss till nästa äng», sade Tvåben.
»Vi packa ihop tältet, lassa det på kons rygg
och draga åstad.»
»Bara inte djuren springa ifrån oss», sade hon.
»Trofast och gossarna få hjälpa mig att vakta
dem», svarade han. »Det går nog. De känna
oss redan och finna sig i att vi klappa dem.
Du Bkall få se, att de inom kort äro alldeles
tama.»
Nästa morgon började de riva ned fållan.
»Månne han ämnar släppa oss lösa?» undrade
oxen.
»Jag vill inte ned på ängen igen», sade fåret
och började gråta. »Mina ben äro stelare än
förut, så jag kan inte springa lika fort. Jag ser
inte heller så bra, och jag har nästan inte alls
någon lukt mer; jag har ju inte använt mina
sinnen på så länge. Jag vill stanna kvar hos
Tvåben och få min mat ur hans hand.»
»Du är redan en slav», sade kon. »Och du
förtjänar inte att bli fri. Om jag kan få något
tillfälle därtill, så rymmer jag. I går slaktade
han min kalv, det glömmer jag aldrig.»
»Nå ja, om det också går åt en unge eller
två och om man själv en gång måste släppa till
livhanken — vad är det annat, än vad vi hade
att vänta öss redan förut?» sade fåret.
»Slavnatur 1» svarade kon föraktfullt.
Tvåben hade snart brutit ned fållan. Under
tiden hade hans hustru packat ihop alla deras
saker. De lassade nu på kon så mycket hon
orkade bära, togo själva resten och begåvo sig
ned till ängen.
»Nu går min aning i fullbordan», sade kon,
som stönade under sin ovana börda. »Jag är
dödstrött i ryggen och benen.»
Och när de kommo ned på ängen, kastade
hon plötsligt sin börda ifrån sig och galopperade
bort, följd av tjuren. Trofast satte i väg efter
dem, men de gjorde helt om och hotade honom
med hornen, så att han blev rädd och stack
svansen mellan benen. Tvåben kastade sitt spjut
efter dem men träffade ej.
»Kommer tid, kommer råd», sade han. »I
morgon går jag ut och fångar dem igen. Låt
oss nu sätta upp tältet och komma i ordning
med våra tillhörigheter.»
De reste upp tältet på en liten höjd, varifrån
de kunde se långt ut över ängen. Vid foten av
kullen porlade en källa. Om morgnarna drev
Trofast ut fåren på ängen och så hem igen på
aftnarna. Tvåben tog fatt på hönan och gåsen
och anden och klippte deras vingar, så att de
inte kunde fiyga bort. Han skaffade sig så
småningom många får och getter och mycket fjäderfä.
När djuren hade förtärt gräset på ett ställe, bröt
han upp och slog upp sitt tält på en annan äng,
och på detta sätt fortsatte han alltjämt. Det såg
ut, som om han alldeles hade glömt kon, men
en dag påminde hans hustru honom om den.
»Du måste skaffa tillbaka kon», sade hon.
»Jag saknar så mycket hennes mjölk, och både
jag och barnen behöva nya kalvskinnssandaler.»
Tvåben tog sitt spjut, hängde sina slungor
över axeln och begav sig av för att ta reda på
kon. När han hade gått en stund, såg han den
på avstånd, men kon såg’ också honom och satte
ögonblickligen i väg i galopp. Hästen, som stod
ett stycke därifrån, såg hånande på Tvåben.
»Du skulle allt önska, att du hade mina fyra
snabba ben», sade han.
»Det skulle jag», svarade Tvåben.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
