Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILLE OLA OCH NECKEN. 95
Frågade man honom då, hvem som lärt honom
sjunga, blef han röd öfver hela ansiktet och sprang sin
väg. Ty just detta var Olas ömtåligaste hemlighet.
Han kunde ju icke berätta huru han brukade sitta
där borta vid stranden af det lilla djupa träsket, där neck-
rosorna gungade sinä hvita kalkar, och vinden susade i
alarnas kronor och huru han då fick lyssna tili Neckens
melankoliska sång i vassen. Det skulle folk inte velat
tro på. Men han visste, han, att därifrån hade han sinä
vackraste sånger. Necken och han voro goda vänner.
Ola var icke rädd för honom, fastän de sorgsna tonerna
ibland kommo honom att gråta. Han talade vänliga ord
tili Necken och bad honom lära honom sjunga så, att
skogen och sjön och stjärnorna skulle ha roligt af att
höra på.
Men om allt detta visste ingen, icke ens mor, ty
Ola var rädd att också hon skulle banna honom och
kalla honom en drömmare. Hän gick blott allt oftare
ned tili stranden och blef allt skyggare för människors
sällskap.
En klar augustiafton satt hän som vanligt vid träsket
och väntade att månen skulle gå upp och Necken börja
sinä visor i vassen. En och annan liten fågel lät ännu
höra sitt aftonkvitter, och Ola tyckte ibland att de sjöngo:
Gå hem tili mor! Gå hem tili mor! Men det hade
hän icke lust tili ännu. Hän småsjöng som för att
påminna Necken om att hän var där:
»Månesken på blom och blad,
gör mig riktigt, riktigt glad,
låt mig tili min visa få
harposträng att spela på . . .!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
