Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 SOMMARSJÖ OCH VINTERSNÖ
På en af trädgårdens gångar skred jungfru Ljuslätt
fram. Hon var lång och smärt och ljus som förr, men
hu, så kalla hennes ögon voro! Hon plockade blommor,
men icke för att njuta af deras skönhet, utan endast
för att sönderplocka dem och strö deras blad för
vinden.
Riddar Guldknapp gick henne tili möte och hälsade
höfviskt, under det hans hjärta slog nastan hörbart af
oro och beklämning. Hon besvarade hans hälsning,
men tycktes icke igenkänna honom. I hennes blick
lag något styggt, som aldrig funnits där förr.
Ljuslätt, kara lilla jungfru Ljuslätt, känner ni
icke igen mig? Det är ju jag, er trogne riddare, er
bäste vän . . .
Jungfru Ljuslätt såg ett ögonblick på honom
och skrattade. Hvad du gör dig tili! sade hon
hvasst.
Det gick ett styng genom riddar Guldknapps hjärta,
men hän förstod, att hon var sjuk. Hän misstänkte,
att onda makter drefvo sitt spel med henne och hade
henne i sitt våld. Folket hviskade om att hon blifvit
förtrollad. Gud hjälpe den stackars riddar Måns, när
hän kom hem och fick höra om olyckanl
Riddar Guldknapp sörjde, så hän blef blek och
mager, hän hvarken sof eller åt, utan endast grubblade
på, huru hän skulle hjälpa jungfru Ljuslätt ur förtroll-
ningen. Hon, som värit så huld och öm, hon gick
nu omkring så kali, som en vinterdrifva. De fattiga
och sjuka, som kommo för att söka hjälp, fingo gå
ohulpna från hennes dörr, och för de bedröfvade hade
hon blott ett elakt skratt, då de omtalade sinä sorger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
