Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sonetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
80.
Hur blyg jag går att med min dikt dig dyrka,
Allt se’n ett högre snille tog dig an,
Som i sin lofsång lägger all sin styrka,
Så att min tunga sätts i stumhets bann!
Men då ditt värde, vidt som oceanen,
Båd’ stolta segel bär och sämsta klut,
Så tör min slup, fast underlägsen svanen,
På dina böljor käckt sig våga ut.
Der det är grundast, flott jag ligga skulle,
Då han på djupet bär sin höga mast;
Och strandar jag, jag är en stackars julle,
Då han har reslig rigg och herrlig last.
Dock, om han går framåt och jag till botten,
Jag sörjer, att mig kärlek gaf den lotten.
—
81.
Är jag vid lif, att skrifva på din graf;
Eller är du, då jag i jorden frätes,
Ditt minne aldrig dock skall gå i qvaf,
Om också sjelf fullkomligt jag förgätes.
Ditt namn odödligt lif här nere får,
Då jag, försvunnen, med all verlden glömmes;
Mig jorden blott en vanlig graf består,
Då du i efterverldens ögon gömmes.
Din grafvård skall då bli min ädla sång,
Der än ej födda ögon läsa orden,
Och framtids tungor prisa dig en gång,
När allt, som andas nu, är dödt på jorden.
Du lefva skall — dertill min dikt är grund —
Der lifsluft lefver mest, i menskors mun.
—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
