tydligen syntes vara framsprungen ur en rikt begåfvad skaldenaturs aldra innersta. Dessa första försök gömde Olof sorgfälligt; han var ej nöjd med dem, han misströstade om sin egen förmåga. Ibland kastade han pennan från sig och föresatte sig att aldrig mera fatta densamma, men så blef honom driften att utgjuta sitt hjerta för stark — och pennan återtogs. Det var en af dessa förstlingar, som majoren händelsevis kom öfver och efter hvars genomläsande han förvånad utropade: — Men den gossen är ju född till skald! Detta yttrande, ehuru kommande från en person, som i dessa saker knappast kunde tillerkännas någon stor omdömesförmåga, verkade dock ofantligt uppmuntrande på Olof. Om han blott kunde lyckas vinna en endas bifall, så skulle han lemna sin nyupptäckta skaldeådra fritt lopp, hade han tänkt. I alla fall, fanns ingen, som kunde sätta sig in i hans känslor och åskådningar, välan, så skulle han behålla sina dikter för sig sjelf, och ingen skulle få bele dem. Men Olofs läslust var ännu icke tillfredsställd; han hungrade efter mera. Huru skulle han lära sig förstå alla de skatter i biblioteket, som voro honom otillgängliga, emedan de voro skrifna på främmande språk? Majoren måtte hafva läst denna villrådighet i sin fostersons ögon, ty en vacker dag anlände till Carlsborg en särskildt dit införskrifven lärare, som skulle taga hand om Olofs naturligtvis alldeles vårdslösade bokliga uppfostran. Gossens tacksamhet kände inga gränsor. Genast vid första lektionen visade det sig, att han egde en ovanligt snabb fattningsgåfva, och detta behöfdes också, ty Olof var redan fjorton år och hade mycket att lära, innan han kunde hinna upp sina jemnåriga. Ett år undervisades han af den skicklige informatorn och gjorde derunder så hastiga framsteg, att han förvånade alla. Då ett år var slut, beslöts att den vetgirige gossen skulle inskrifvas i elementarskolan i närliggande stad, för att der fortsätta sina med sådan framgång påbörjade studier. Planen sattes i verket, ehuru afskedet från majoren och liten Annie kostade stor smärta. De hade dock den glädjen öfrig att kunna skriftvexla med hvarandra. Och hvilken glädje återseendet skänkte, då Olof efter första terminens slut återkom till Carlsborg, för att der tillbringa sina ferier. Annie hoppade omkring sin fosterbror i yrande glädje,