tyckte att han blifvit lång, att han fått grof röst, att han fått små mustascher — ja, hon erkände till och med, att han blifvit vacker. Olof var verkligen nu vid sitt sextonde år en yngling med ovanligt utseende; hans ansigte var ej vackert för öfrigt, men den intelligens, som strålade ur de djupa, mörka, uttrycksfulla ögonen, öfvergjöt alla de öfriga dragen med ett förskönande skimmer. Också var han vid denna tid friskare än han fordom varit; man såg till och med stundom en varm rodnad på hans förr så bleka kinder. En termin hade gjort mycket vid hans andliga utveckling. Han hade börjat tänka. Hans käraste sysselsättning var att diskutera allvarliga ämnen; och han gjorde detta med en sådan ungdomlig värma och utvecklade en sådan rikedom af vackra och anslående tankar, att majoren blef helt lifvad och glömde bort sitt Lappo och sitt Oravais under en hel vecka. Ett ämne, omkring hvilket Olof med förkärlek höll sig, var mensklig frihet och sjelfständighet. Dessa ord hade särdeles slagit an på honom. — Att hafva sig sjelf att tacka för sin timliga lycka, att sjelf bestämma öfver sina handlingar, att endast hafva sin egen kraft att lita på i alla lifvets skiften — det anser jag vara vår lycka lika väl som vår pligt, sade han. Majoren deremot förfäktade den åsigten, att vi alla behöfva hvarandra och att ingen är sig sjelf nog. Debatten blef liflig och vid dess slut var ingendera af kämparne öfvertygad, att han haft orätt. Emellertid togo ferierna slut och Olof måste resa. Då han återkom, var han ännu mera förändrad, än han varit förra gången; han var tystare och mera grubblande än förut; det såg ut som om han rufvade på någon hemlig idé. Slutligen kom allt i dagen. Det var en afton; majoren och hans unga skyddsling hade gått ut för att promenera och njuta af aftonsvalkan. De gingo utefter hafsstranden, den gamle stödd på ynglingens arm. Slutligen stannade majoren, förklarade, att han inte orkade gå längre och satte sig, svärjande öfver gikten, ner på en mossig sten under en gran. Olof slog sig ned ett stycke ifrån, tyst och tankfull, och roade sig med att kasta stenar utåt den blanka vattenytan.