I början af Augusti återkom Olof till Carlsborg. Vandringen hade gjort honom godt; han såg stark och blomstrande ut, solbrännan gjorde väl ock sitt till. Nu börjades öfverläggningarne mellan majoren och hans fosterson rörande den sednares framtid. Han skulle fortsätta sina studier, det var nu alldeles afgjordt — men huru? Majoren protesterade mot Olofs önskan att fortfarande få vara sin egen lyckas smed, och tog alla himmelska härskaror (förutom alla underjordiska) till vittne på, att han aldrig skulle tillåta honom sätta en så vanvettig plan i verket. — Tror du jag vill se dig komma hem lungsigtig och mager och blå under ögonen? frågade han. Nej, förr såge jag dig på skräddarebordet med pressjernet i näfven. Hellre saxen eller sågen och ett par röda kinder, än boken och ett glåmigt, vattenlagdt månskensansigte, hör du det. Tror du inte, din karnalje, att också jag har ett samvete? Tror du jag står till svars inför Vår Herre att låta min ende son svälta? Detta tal, framfördt på majorens vanliga rättframma och något grofva sätt, förfelade icke sin verkan på Olof. Den gamle fick öfvertaget och lyckades slutligen förmå sin envise fosterson till en uppgörelse i godo. För att slippa arbeta ut sig, skulle Olof låna en summa penningar af majoren till sina Upsalastudier, att räntefritt betalas när han blef professor eller i värsta fall lektor. På andra vilkor ville ej gubben ingå, hvarför Olof måste foga sig efter hans vilja. Revers skrefs, fastän majoren sedan, när ingen såg det, använde den till att tända sin pipa med. Så var då den angelägenheten afgjord. På hösten reste Olof till universitetsstaden. Han bedref sina studier med ifver. Tanken, att det var med lånade penningar han uppehöll sig, eggade honom ännu mera till att läsa, så att han snart skulle vara i stånd att betala sin skuld. Olofs fina och känsliga sinne tålde icke vid några sådana band. Under allt detta fick han likväl stundom någon tid att egna åt sin sånggudinna. Genom sina vänners, isynnerhet Arne Turesons försorg blef han sig sjelf ovetande snart allmänt bekant som ett skaldeämne af första rangen; afskrifter af hans dikter hade mot hans vilja spridts, och följden blef, att han erbjöds ledamotskap i ett sällskap af unga lofvande skalder. I denna krets tillbragte han många af sina lyckligaste stunder.