Men det stod skrifvet i stjernorna, att Olofs skaldegåfva aldrig skulle nå sin utveckling. Hade han fått förblifva i ostörd harmoni med sig sjelf och verlden, skulle hans rikt utrustade natur otvifvelaktigt snart bringat alla sina slumrande anlag till mognad, men de yttre omständigheterna tilläto det icke. Denne efter frihet och harmoni törstande ande skulle påläggas jernbojor, som för alltid hämmade dess utveckling. Till Maria hade Olof skrifvit flera bref. Den unga flickans bild hade djupt inpräglat sig i hans hjerta; hon egde hela hans deltagande. Hans bref andades alltid, om också stundom hans egen sinnesstämning talade ett annat språk, den hoppfullaste och manligaste lefnadsfriskhet; han hänvisade den unga flickan till allt hvad jorden och menskligheten hade stort, skönt och godt; han utvecklade för henne hela sin vackra och ädla verldsåskådning, som en grundval för sann glädje och lycka. Han gjorde allt detta, emedan han visste, att Maria behöfde det. Hon bereddes nu till sin första nattvardsgång; nu om någonsin var det angeläget att alla störande missljud aflägsnades från hennes inre. Maria skref stundom svar, hvari hon på sitt enkla, öppenhjertiga sätt tackade för de goda lärdomarna, dem hon skulle försöka att fatta, om inte annat så för hans skull, som gaf henne dem. Hennes hjerta var uppfyldt af varm tacksamhet mot vännen, som offrade så mycken möda för att göra henne lugn och lycklig; hon försäkrade, att hon aldrig varit det så som nu, och hon erkände med glädje, att det var hans förtjenst. Till sist kom alltid en undrande fråga, om han skulle komma ihåg sitt löfte, att hon skulle få återse honom nästa sommar. I dessa svar lade hon i dagen hela rikedomen af sitt varma, barnsliga, hängifna hjerta. Olof höll henne dubbelt så kär efter hvarje nytt bref. Sommaren kom och Olof reste ner till Carlsborg. Der var en förskräcklig oreda; majoren skulle resa utrikes med sin dotter. Annie hade fått en brinnande lust att se London, Paris, Rom — "ja, om det också vore Peking och Söderhafsöarne", sade hon med någonting vildt i sin blick. Hon hade blifvit besynnerlig på den sista tiden. Hon tycktes knappast tåla sig sjelf. Majoren var allvarsamt orolig för henne och knappt hörde han hennes önskan att resa, förrän han genast med