glädje biföll den, i förhoppning att förströelse skulle återgifva jemnvigt åt hans älsklings oroliga lynne. En gång, då Olof prisade henne lycklig öfver att få skåda så många märkvärdigheter, ryckte hon på axlarna och sade: — Bah! Jag bryr mig visst om det, jag! — Men hvarför reser ni då? frågade han förvånad. — För att komma härifrån, svarade hon häftigt och gick tvärt ifrån honom. Dylika besynnerligheter voro dock alltför vanliga hos Annie, för att han skulle fästa någon uppmärksamhet dervid. Till straxt före midsommar var afresan bestämd. Huru länge resan skulle räcka, var oafgjordt. Det skulle få bero på Annie. Dagen före afresan stängde den nyckfulla skönheten sig inne på sitt rum och grät. Ingen, icke ens majoren, fick tala med henne. Morgonen derpå vandrade hon omkring i feberaktig brådska, än bannande betjeningen, som icke hade allt i ordning för afresan, än kastande sig ned i en soffa, der hon en stund satt och stirrade framför sig, tilldess oron åter kom öfver henne och hon måste upp. Ändtligen var allt färdigt till afresan. Majorens afsked från Olof var hjertligt och faderligt, Annies mer än vanligt kallt och främmande. Vagnen rullade bort och Olof var ensam. Ett par dagar skulle han ännu stanna på Carlsborg; sedan bar åter hans väg till Upsala. Omkring en timme efter utrikesfararnes afresa, såg man Olof stiga till häst och spränga bort i en sky af dam. Han tog vägen åt Vikborga till. Han skulle uppfylla sitt löfte till Maria. Fram mot middagen hejdade han sin frustande häst utanför skolmästarebostället, band honom vid gärdesgården och trädde in i stugan. Samma syn som förra gången, blott med den skilnad, att den blinde gubben numera intagit sängen. Maria kom honom till mötes, strålande af glädje och ömhet, men hennes väsen var för stilla och lugnt, för att han skulle tillåta sina känslor ett högljudt utbrott. Maria hade blifvit oändligt fager sedan sist; barndomens gräns var öfverstigen och den första ungdomens tjusande strid mellan löje och allvar afspeglade sig i hennes täcka ansigte. Hon hade vuxit, men kunde dock ej kallas lång; emedan hon aldrig behöft egna