Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så bittert att skiljas! Att ett helt år ej få se honom,
det hade hon kunnat bära, men att han nu i nästa ögonblick
skulle vara borta och hon ej ha rättighet att följa honom, det
kunde hon inte fatta. Han var hennes enda glädje och nu
skulle den öfvergifva henne — kanske för åratal.
Nu tryckte han hennes händer — nu satt han till häst
— och nu var han borta. Hon såg dock ännu en skymt af
honom genom tårarnas dimma. Hvad hon i detta ögonblick
kände sig gränslöst olycklig och ensam!
En stund stod hon och stirrade på vägkrökningen vid
skogsbrynet, der han försvunnit; sedan gick hon in i stugan
till sin gamle far.
— Du har varit länge borta, sade han.
— Länge? upprepade hon förvånad. Hon tyckte icke
alls, att det varit länge.
— Jag har väntat på dig, för att få höra aftonbönen,
fortfor den gamle.
Aftonbönen! Solen hade då redan gått ner? Hon märkte
det icke förr än nu.
Hon gick och satte sig vid fadrens sida, slog upp en
andaktsbok och började läsa. Men de fromma orden flögo kalla
och obegripna förbi hennes själ; de ord, hvarmed hennes tankar
sysselsatte sig, voro af annan lydelse: "Det har varit ett
underligt möte detta — jag har talat med dig och ändå har jag
inte talat hvad jag ville" . . .
Det var första gången hon varit tankspridd under
aftonbönen. Men det blef icke den sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
