Så bittert att skiljas! Att ett helt år ej få se honom, det hade hon kunnat bära, men att han nu i nästa ögonblick skulle vara borta och hon ej ha rättighet att följa honom, det kunde hon inte fatta. Han var hennes enda glädje och nu skulle den öfvergifva henne — kanske för åratal. Nu tryckte han hennes händer — nu satt han till häst — och nu var han borta. Hon såg dock ännu en skymt af honom genom tårarnas dimma. Hvad hon i detta ögonblick kände sig gränslöst olycklig och ensam! En stund stod hon och stirrade på vägkrökningen vid skogsbrynet, der han försvunnit; sedan gick hon in i stugan till sin gamle far. — Du har varit länge borta, sade han. — Länge? upprepade hon förvånad. Hon tyckte icke alls, att det varit länge. — Jag har väntat på dig, för att få höra aftonbönen, fortfor den gamle. Aftonbönen! Solen hade då redan gått ner? Hon märkte det icke förr än nu. Hon gick och satte sig vid fadrens sida, slog upp en andaktsbok och började läsa. Men de fromma orden flögo kalla och obegripna förbi hennes själ; de ord, hvarmed hennes tankar sysselsatte sig, voro af annan lydelse: "Det har varit ett underligt möte detta — jag har talat med dig och ändå har jag inte talat hvad jag ville" . . . Det var första gången hon varit tankspridd under aftonbönen. Men det blef icke den sista. * Olof var åter i Upsala och i färd med sina studier. Han hade föresatt sig, att ej lemna sig någon ro, förrän han hade magisterkransen på sitt hufvud. Hans arbete gick undan med en ovanlig fart; det var helt naturligt: studier voro hans enda nöje, andra nöjen lockade honom icke. En enda fiende hade han till sin flit, och det var den böjelse för poetiska drömmerier, som ännu alltid låg på botten af hans natur och ibland tilltvang sig fritt spelrum; men märkte han, att hans arbetshåg aftog, så behöfde han blott tänka på Maria, för att genast med fördubblad lust kunna återvända till boken. En tanke på barndomsvännen var nog för att komma idel nya och ädla föresatser att spira upp i hans själ och gifva honom kraft till