nya strider; en tanke på henne förvandlade hans hjerta till en Guds helgedom, om han någonsin kände något ogräsfrö vilja slå rot derinne; en tanke på henne gaf en ny, djerfvare flygt åt hans ande, om han kände dess vingar domna, och inlade en skönare, klangfullare harmoni i hans lyras strängar, om de ljödo matta eller förstämda. Det var tydligt, att den stackars gossen var kär som en tok, kär för första gången. Hade han förut ej så mycket tänkt på framtiden, så gjorde han det nu. En och annan ärelysten dröm, som lockande föresväfvat hans fantasi, bortjagades nu; hela hans ärelystnad, all hans åtrå var nu blott ett stilla och enkelt hem, dit alla kärlekens och lyckans englar tillsammans med Maria skulle inflytta. Han begärde inga lysande utmärkelser, inga äreställen, icke menniskors pris — men han begärde Maria. Han kände, att hon var vilkoret för hans lycka, liksom förut diktens genius hade varit det. Ur hans inre uppsteg visserligen en tanke, som han der hade gömt sedan de förra tider: en skald bör aldrig gifta sig. Han hade hört, att de husliga omsorgerna voro sandöknar, der en skaldeådra, om än aldrig så frisk och riklig, måste försina, och han trodde det. Men om han också aldrig skulle kunna blifva en stor skald, hvarom han fordom drömt, så hade han ju en rik ersättning i Marias ömhet; hvad gjorde det, om hans diktaregåfva slocknade, blott hans och hennes kärlek brann lika klar? Skald ville han nog bli; men han ville heldre bli lycklig. I alla fall — som Marias make skulle han dikta för henne och sig sjelf; hvad bekymrade han sig om verldens pris? Dessa tankar fann man klart återspeglade i ett litet intagande poem, rörande i all sin enkelhet, som man efter hans död fann bland hans papper. Det hade till titel: "Min sång" och slutade med dessa anspråkslösa ord: <poem>"Må näktergalen drilla så skönt han gitter: Hvem kan förmena sparfven hans tysta qvitter?"</poem> I sådana ljufva drömmar invaggade sig den unge skalden. Väl sade han sig stundom, att de kanske aldrig skulle blifva verklighet, men — de gjorde honom så lycklig. Hvem vet? Kanske Maria aldrig skulle komma att besvara hans kärlek? Dock — hon var ännu så ung, begge hade de god tid på sig.