någonting mer i verlden, än hans och hans bruds barndomshem, fastän detta nu var hans hela verld. Han hade andra pligter att sköta, än att se in i sin älskades strålande ögonpar. Maria, som genast var fullt vaken och sansad, så snart hon hörde ordet pligt, uppmanade honom sjelf att ej stanna längre, och han lydde. Nu var det alltså sista aftonen på länge, som de gingo vid hvarandras sida genom skogen. De gingo tysta, ty deras hjertan voro öfverfulla. De tänkte på skilsmässan, som dock nu ej föreföll dem så fruktansvärd som förra gången. De visste ju, att om de än vore aldrig så långt aflägsnade från hvarandra, så skulle deras tankar och deras drömmar mötas på halfva vägen. Det var en rik tröst. Vid vägen växte en yfvig nyponbuske, öfversållad med de täckaste, blekröda blommor, som bredde omkring sig den finaste doft. Olof valde en, den vackraste han såg, en halfutslagen, rodnande knopp, frigjorde den försigtigt från hvarje tagg, räckte den åt Maria med ett betydelsefullt småleende, och sade: — En framtidsbild! Rörd och tacksam mottog hon den symboliska gåfvan; hon förstod den så väl, vida bättre än om han hade omklädt henne i ord: min kärlek skall undanrödja hvarje sårande tagg, hvarje lidande, hvarje stötesten på din väg! Det var en lycklig stund. Om de vetat, att det varit den sista sällhetsglimten i deras lif! * Morgonen derpå reste Olof från Vikbergabyn. Han tog vägen till Upsala, för att ordna allt till sin badresa. Nyss hemkommen lemnades honom ett bref, som ankommit under hans frånvaro. Det bar Berlins poststämpel och utanskriften var af majorens hand. Glad afslet Olof kuvertet och läste följande: <tab>"Min käre Olof! Så är då den Romresan ändtligen slut! Sedan vi nu flackat genom halfva verlden, än till lands, än till sjös, än på ett skramlande bantåg, än på spanska åsneryggar, än på schweiziska bondryggar, än på venetianska gondoler, än klättrat