som stengetter på alpernas toppar (här var det schweizerryggarne kommo Annie till pass), än låtit befläkta oss med solfjädrar af svartögda spaniorskor, än armbågats med pariserpöbeln på Champs Elysée, än grinat åt tyskarnes bier, än betalat tjugu scudi för en äkta venetiansk barcarole vid månsken och på Lago Maggiore — så ha vi nu beslutat att vända näsan åt hemmet. Om fjorton dagar har du oss hemma på Carlsborg, der jag hoppas du möter oss, så att vi mundtligt få gratulera dig till din examen. Ja, nog ha vi skådat verlden alltid, det kan du ge dig så många som flyger och far på. Här en domkyrka, der ett slagfält, här med det ena ögat i ett museum och med det andra i en industriutställning, der med armar och ben i en karvaval — ja, vi ha tittat och för resten rådbråkat vår lekamen, så att vi kunna tacka vår Skapare, att vi inte komma hem både vindögda och lemlästade. Men hur mycket vi än kikat, så har jag just inte mycket sett, annat än det, att min lilla Annie tacklat af dag för dag. Du må tro det skar i hjertroten på mig, att se den fagra Guds engeln blek och genomskinlig och höra henne snyfta för sig sjelf, då hon trodde ingen hörde henne, och önska sig få dö — tänk dig, dö när man är tjugo år och kan få allt hvad man pekar på — då skall man ha något riktigt tungt att bära på. Och det svåraste af allt: att ingenting få veta! Tjugu gråa hårstrån hade jag, när jag for hemifrån, nu är mitt hufvud hvitt som gamla backstugu-Annikas der hemma. Men Annie såg, att hon var anledning till min stora sorg, fastän jag just inte hade så mycket beklagat mig; då kom hon till mig en gång, blid och len som en vestanfläkt; hon var vid sitt mildaste lynne, så som hon ibland kan vara mer än någon annan. Det var just, när vi bodde i en liten stuga vid stranden af Tibern. Jag satt och såg månen tåga fram öfver "den eviga staden", som låg framför mig i all sin murkna prakt, då liten Annie kom och satte sig i mitt knä. Man kan bli vek under en italiensk natthimmel; till och med en gammal krigsbuss, hvars hjerta hårdnat vid Lappo och Oravais, kan känna sig underlig i hågen. Nog af, Annie förmådde ej hålla dörren till sin hjertekammare så hermetiskt stängd som annars — och jag fick titta derin. För den synen gåfve jag gerna mer än för alla museer och Dresdenergallerier i verlden, ty nu visste jag, hvad som vållde barnet mitt. Var