det inte, som jag trodde, den satans kärleken, som nu en gång för alla blifvit skapad att ta lifvet af ängsliga pappor! Mycket riktigt, flickungen hade gått och blifvit kär i dig, och det var nu hela historien. Olyckan hände en sommar, när du var hemma på besök, men nog var den väl grundlagd alltifrån tidigaste barndomen, kan jag tro; flickorna börja ju älska redan, när de leka med dockor. Du hade alltid varit så vänlig och undfallande mot henne, fastän hon visste med sig, att hon nog ofta plågade dig. Hon hade trott, att du var kär i henne, fastän du var för stolt att tillstå det; hur det var med den saken, vet du bäst sjelf. Emellertid dröjde det inte länge, förrän hon för sin del stod i ljusan låga. Inte ondt i det; och nog hade det gett sig, om hon inte ett tu tre märkt, att hon antingen misstagit sig på dig eller att du upphört brinna; det gjöt olja på elden. Det vet man väl, hur unga, öfverspända flickungar resonnera; obesvarad, olycklig kärlek — det är storartadt, det är höjden af poesi! Man går och skapar sig nya qval, om inte de gamla räcka till, man tar jord och himmel till vittne på, att ingen dödlig någonsin varit eller någonsin skall kunna bli så olycklig, som man sjelf är, man tycker sig vara en martyr, ett kärlekens slagtoffer — åh, det är det roligaste som finns. Hos Annie stannade det dock icke med blott sprakande och rök, hos henne fanns verklig eld, som nu i tre års tid legat och brännt i hennes hjerta. Din köld eggade henne ännu mera än din förra vänlighet, ty hon är af naturen trotsig och obändig. Sålunda växte hennes tycke för dig till en mäktig passion. För att du ej skulle ana en skymt af sanningen, beslöt hon att bemöta dig så ojemnt och öfvermodigt som hon gjorde, och hvarför jag ofta förebrådde henne. Hvad min stolta flicka framför allt annat fruktar, är förödmjukelsen. Du skulle minsann ej få den triumfen att veta, huru högt hon älskade dig. Men det blef henne till sist odrägligt att vistas i din närhet och isas af din kalla höflighet; hon ville bort, hon ville förströ sig och framför allt, hon ville undvika din åsyn, för att kunna glömma. Se der orsaken till vår resa. Men öfver allt, i balsalongen och på alpernas toppar, förföljde henne din bild, och ännu i denna stund pressar hon förgäfves qvalen ned i mörkaste vrån af sitt hjerta; de bryta ännu stundom fram liksom lavan ur vulkanen. Stackars barn!