Jag har grubblat, jag har bråkat min fattiga hjerna för att finna ett räddningsmedel för min älskling, men förgäfves. Det finnes intet utom kanhända ett — men detta enda har många frågetecken efter sig. Uppriktigt sagdt — det är om du möjligtvis inte skulle vara fästad på något annat håll (och det tror jag inte du är) och möjligtvis kunna förmå dig till att hålla litet af min stackars flicka. Hon är väl inte så renons på behag heller . . . alla menniskor säga hon är vacker som en dag, godt hufvud har hon, det kan du ge dig pocker på, och godt hjerta — ja, nog finge hon det också för din skull, det kan du ge dig sjelfva tusan på. En sådan grobian, som kan svärja och gorma, när det handlar om hans dotters lycka! tänker du väl; men ser du, jag blef så glad i hågen, när jag tänkte på mina "möjligtvis", att en svordom helt oförhappandes kom att följa med. Du ser sjelf, att du är mitt enda hopp. Jag griper efter dig, som en drunknande efter ett halmstrå. Kanske skall du glida undan mina händer på samma sätt som halmstrået. Nej, ännu hoppas jag. Men framför allt beder jag dig, ransaka dig noggrannt! Ser du, att du inte kan beqväma dig att kalla Annie din hustru, så tänk aldrig mera på hvad jag sagt dig. Du är mig kär, nästan lika kär som barnet, och jag skulle aldrig få en lycklig dag mera, om du gjort en pinsam uppoffring för min skull. Kan du tycka om henne, så får jag väl helsa dig som min käre tillkommande måg, när vi mötas — kan du det inte, nåväl, så får jag väl draga ut i främmande land igen med min älskling, för att se henne duka under för sina hjerteqval. Men visst och sannt är, att den dagen, man lägger ner henne i den svarta mullen, kan man när som helst mylla ner mig i familjegrafven, ty sedan är det slut med gamle Gösta Stolpe. — — Jag kan inte hålla pennan längre; min hand, som varit orsak till mången kossacks död, darrar i dag för en lumpen fjäder. Hvad ändå menniskan är för ett skröpligt ting! Skulle du tro det? Under det jag skrifvit, har jag gråtit som ett barn — så långt är det kommet med mig. Så — föll det inte en spetsbof till tår ned på papperet — nej, tusan skall sitta här och lipa längre. Adjö med dig, min gosse! Om fjorton dagar! Få se, hvad du då har att säga din gamle fosterfader".