Brefvet föll ur Olofs hand; under läsningen hade han blifvit onaturligt blek och stora svettdroppar hade framträngt på hans panna. Det skymde för hans ögon och hans hjerta sammandrogs af en olidlig kramp. Slaget hade kommit för häftigt. Hans framtids rosengård, som nyss stått blomstrande och doftande och solbelyst, hade träffats af en hagelskur, som i ett ögonblick nedslagit och förhärjat blommorna derinne. Han förmådde icke tänka öfver hvad som händt, men han visste, att alla ljusa och leende bilder, han älskat att framtrolla för sin själ, nu skingrats som en dimma och försvunnit för att aldrig mera återkomma, och att han var omgifven på alla sidor af köld och mörker, som ingen lifvande ljusstråle mäktade genomtränga. Under flera dagar förmådde Olof ej reda det chaos, som omgaf hans tankeförmåga; hans kraft, som fordom trotsat hvarje pröfning, tycktes på en gång hafva blifvit alldeles förintad. Blott det framstod för honom ur dunklet med förfärande sanning: att han måste offra sig. Majoren var hans välgörare; han hade honom att tacka för att han var det han var; utom honom hade han kanske stannat qvar i sin okunnighet, sitt själsmörker; honom älskade han dessutom med en sons tillgifvenhet. Hända hvad som helst, kunde han icke genom sin sjelfviskhet öfverlemna honom åt sorgen. Hvad fick det hjelpa, att han lade hela sin timliga lycka i den ena vågskålen, då pligten låg i den andra? Olofs ande var af en alltför fin och ömtålig natur för att kunna tåla något slags bojor; han hade likväl låtit binda sig, låt vara med de lenaste, skönaste band, men dock band: nu erfor han blott följderna deraf. Nemesis — ingenting annat än den stenhårda, obevekliga nemesis! Ännu ett skäl, som talade för uppoffring: Annie hade trott att han älskade henne, och detta hade varit första anledningen till den olycka, som nu brustit ut öfver hans hufvud. Det måste således vara någonting i hans eget uppförande, som förorsakat allt. Hvad betydde det, att han visste med sig, att han var oskyldig? Det rättade icke Annies sorgliga misstag och kunde icke göra det onda ogjordt. Förgäfves granskade han sina känslor och sitt uppförande gentemot sin fostersyster — han kunde ingenstädes hvarken nu eller fordom finna annat än aktningsfull kyla eller på sin höjd en viss