Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljumhet, inverkad af den sonliga kärlek, han egnade hennes
far. Detta var allt. Olof tog himlen till vittne på, att han
icke bedrog sig. Men detta kunde icke bespara honom det
förfärliga steget; hade han på något sätt, om än omedvetet,
varit orsak till olyckan, så var det hans oeftergifliga pligt att
söka afhjelpa den. Det fanns intet val.
Men — Maria! Skulle han då nödgas säga farväl åt sin
nyvaknade kärlek, som utgjorde hans högsta lycka? Nej, han
kunde icke. Det skulle vara ett öfvermenskligt hjeltemod, och
det kunde ingen fordra af honom. Han var ju endast en svag
och ofullkomlig menniska. Men . . . kunde han väl skylla på
sin svaghet och på en sådan grund lugnt svika sin pligt?
Kunde han gifta sig med Maria, svepa in sig i sin
ofullkomlighet och stå oåtkomlig för anklagelsen att hafva handlat
orätt? En idé! Han skulle låta Maria sjelf döma.
Hans inre hade nu så pass mycket uppklarnat, att han
trodde sig om att kunna skrifva. Han inneslöt majorens bref
i sitt eget, hvari han blott med få ord talade om det skedda
och med uttryck, tagna ur djupet af hans hjerta, försäkrade
att kärleken till Maria var honom mer än allt annat och att
hon blott behöfde säga, att också hon älskade honom, för att
han genast skulle betaga sin fosterfader allt hopp.
Under en veckas tid väntade Olof med blandade känslor
Marias svar. Än önskade han, att hon skulle liksom han taga
ofullkomligheten till hjelp, än hoppades han, att Marias kraft
skulle bistå hans svaghet att fullborda offret. Det var
förskräckliga dagar. Ändtligen kom svaret. Det hade följande lydelse:
"Jag skall icke säga det ordet du begär, om det skulle
förleda dig att svika din pligt. Heldre än att min kärlek
skulle göra dig svag och felaktig, heldre vill jag med våld
slita den ur mitt bröst. Olof, du har ej mer än en väg att
gå; du med ditt ljusa förstånd och din upphöjda själ, ser det
nog sjelf. Skulle den tid komma, då jag, mask i stoftet, skulle
behöfva utpeka det rätta för en man sådan som du? Skulle
jag verkligen en gång vara mer än du? Gud vare lofvad,
att jag har kraft att vara det, att vi ej begge dukat under
för den svåra pröfningen. Ty jag kan — ej utan tårar, det
erkänner jag, men dock ur mitt hjertas djup — säga dig:
följ den väg, pligten bjuder dig! Hvad gör det, om den
aflägsnar dig från mig, blott den för dig närmare till din Herre och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
