Gud? Olof, slaget är hårdt, och jag känner det djupt, djupt . . . men låtom oss böja oss under den agande handen och kyssa det sargande riset; säkert, säkert skall det lända till vårt sanna bästa! Och sedan — låtom oss styrka hvarandra, ty vi behöfva det begge. Vänskapen står oss ju alltid åter, och — — Farväl!" Det syntes som om Maria, tviflande på sina egna tröstegrunder, ej förmått utveckla dem längre, utan i förtviflan afbrutit sig sjelf med detta "farväl!" som innebar ett sådant djup af omätlig smärta. Detta nästan gladde Olof, ty det visade, att Maria icke endast var en pligttrogen, utan också en älskande qvinna, en menniska såsom han. Han hade redan hunnit så långt, att han tröstades af andras svaghet. Men hans förnuft var förmörkadt och hela hans inre i uppror. Marias svar hade bestämt honom; hon böjde sig under korset — så ville också han göra. Han ville vara henne värdig, om han också ej fick ega henne. Det svåra beslutet hade kostat honom många strider, men nu, sedan det var fattadt, kände han sig någorlunda lugn i medvetandet att han handlat rätt. Också behöfde han all sin kraft för att kunna uthärda mötet med majoren och hans dotter. I det afgörande ögonblicket svek den honom icke. Några dagar sednare kunde han med en glädje, som ej bar några spår af att vara gjord, emottaga sin fosterfader på Carlsborg. Han kunde trycka Annies hand utan att förlora fattningen och han kunde besvara deras beklaganden, att han såg så blek och förstörd ut, med den nödlögnen, att han ej var frisk. Och frisk var han verkligen icke; hans inre skakades af en dödskall frossa. Det första återseendet var öfver; majoren blef ensam med sin fosterson och begärde hans svar. Den gamle var uppskakad; det syntes, att lif eller död skulle bero på ett ord från Olofs läppar. Nu var det uttaladt. Olof hade med egen hand bortstött sin jordiska lycka, men han trodde sig hafva skapat två andras. Nu låg han vid sin ädle fosterfaders bröst, och i sin öfverströmmande glädje hörde ej denne hans qvalfulla suck. Några dagar sednare kände Olof den gyllne ringen bränna på sitt finger — den boja, som beröfvade honom den sista skymten af all lifvets glädje. *