— Ett nytt, ett klarare ljus. Lagmanskan hade ingenting att svara. Hon hade icke väntat sig Maria sådan. Hon kände otydligt med sig, att hon stod inför någonting högt och sublimt, för hvars strålljus hennes egen obetydlighet sjönk till ett intet. Olyckan har sitt majestät och det imponerar ofta vida mera än maktens och kunglighetens. Lagmanskan kände sig underlig till mods; hon var icke van att sjelfmant träda i skuggan. Hon afbladade nästan förlägen en afbruten ringblomma och sade slutligen: — Men skulle inte detta ljus stråla mindre klart för er, om ni mötte det med vissheten om att här nere en menniska funnes, som ni kunnat göra lycklig, om ni velat uppoffra er, och som er egoism beröfvat all lifvets glädje? — Sådana uppoffringar kan ingen fordra, sade Maria upprörd. Nej, det vore för mycket. — Men tillfredsställelsen att hafva handlat rätt är väl också värd något. Maria tycktes ej höra. Hon stirrade utåt rymden med en frånvarande min. — Att hafva varit hans och kunna blifva en annans — nej, det är omöjligt, mumlade hon. — Dessutom, tillade hon efter en stunds paus, är ej denna uppoffring af nöden. Arne skall glömma mig. Hans natur är ej särdeles djup, och han känner mig för litet för att vara allvarligt fästad. Han är lättsinnig, han skall ej ha svårt att glömma. — Och hvaraf sluter ni att han är lättsinnig? sporde lagmanskan i en ton af förtrytelse. — Af den gudlösa glädje han ännu kunde visa, när han var här för att till mig framföra sin döde väns helsningar — han visste icke, att jag träffat honom senare. Han kunde le och skämta, det skall jag aldrig förlåta honom. Olof var likvisst hans vän. Hvarje hans leende skar i mitt hjerta som en dolk och jag ryste, när jag hörde honom tala fåvitska, syndiga ord — — han är ett verldenes barn och den onde fienden grinar bakom hans leenden — Hon tystnade och skakade på hufvudet till tecken af sin motvilja för de minnen hon frammanat. Men lagmanskan sade med en hvass blick: