Alla — utom Maria. Hon gick fram sitt lif som med förbundna ögon och tillslutet hjerta. Allt intresse var borta. Hon förundrade sig ibland öfver att hon verkligen lefde. Det hade kommit öfver henne en matt, dödlik dvala, som hon ej kunde skaka af sig. Om hon någon gång vaknade derur, så var det för att se allt med vämjelse och leda. Saken var den, att det hade någonting väsendtligt och lifsuppehållande blifvit med våld ryckt ur hennes inre; en sträng hade sprungit, derför ljödo alla de andra döfva och klanglösa. Det stod ej väl till i hennes hjertas allraheligaste; der vissnade den ena blomman efter den andra och dog; blommor tåla icke vid skarpa frostvindars andedrägt. Snart skulle väl alla ligga vissnade och bleka; då skulle ändtligen grafven öppnas. Det gick långsamt nog, och hade Maria ännu haft förmåga att vara otålig, skulle hon ha varit det, men otåligheten låg kraftlös och dåsig, liksom så mycket annat menskligt inom henne. Dagarne gingo, men ingen förändring. I skolmästargården såg allt ut på det gamla sättet: solen sken vänligt in i stugan, blommorna i fönstret doftade, katten sof vid sin gamla matmors fötter, denna sjöng med entonig och darrande röst sina Zions-sånger, stickade sin strumpa och stängde in sig inom sin egen dystra och glädjelösa tankeverld — om hon ens tänkte; Maria kom och gick som förr, trött och aftynande. Det oroliga hade försvunnit från hennes ansigte, men i dess ställe låg nu liksom ett väntande uttryck, lugnt och fritt från smärta. Hon afbidade en viss dag, som skulle blifva betydelsefull för hennes återstående lif. Hon hade en tid varit inbegripen i en svår strid. Det var Arnes kärlek, som hade orsakat den. Lagmanskan hade i hennes själ inkastat en gnista, som legat derinne och grott, tills den hade bragt förvirring bland alla brännbara ämnen, som der ännu funnos qvar. Hennes pligtkänsla hade vaknat upp, fastän den ännu var yrvaken och förvirrad; om än allt annat sannt menskligt dog inom henne, skulle den dock alltid ha lefvat. Men det var ej så lätt denna gång att följa pligtens maning, som det annars alltid varit; det var en oerhörd uppoffring, man fordrade af henne och hon var minsann numera ej i stånd att vara storartad. Hon hade blott ett här i verlden: det var minnet af Olof, det var vissheten att vara hans. Och just denna enda egendom ville man beröfva henne.