Hon skulle göra sig utfattig och hon skulle göra det med glad min, för att ej bedröfva en annan — ännu mer: hon skulle pålägga sig ett pinsamt ok, som hon beständigt skulle ha att bära på under hela sin lifstid, och det skulle ej få trycka henne till jorden. Så talade pligten, men hennes hjerta ropade med återstoden af sina döende krafter ett ångestens nej. Då ihågkom hon en utväg. Det hade varit som sändebud från Olof, som Arne hade kommit till Vikbergabyn och första gången sett Maria. De begge vännerna Olof och Arne hade träffats om sommaren straxt innan den förre gjorde resan till vestkusten i sällskap med sin fästmö Annie Stolpe och hennes far. Den olycklige unge skalden hade då lemnat sin vän ett bref och bedt honom öfverbringa det till Maria sedan han var död, och han kände med sig att den tiden snart var inne. Han trodde sig aldrig mera få se sin älskade barndomsbrud; det var sitt sista afsked han hade egnat henne. Detta bref hade Maria under den första sorgetiden läst och omläst under tårar, men det hade inneslutit ett försegladt papper med påskrift: "Läs ej detta förr än om ett år." Maria hade troget bevarat detta hans testamente som sin dyrbaraste skatt. Men nu nalkades tiden, då hon skulle få läsa det. Blott ännu några dagar och sigillet skulle få brista. Kanske innehöll detta bref någon ledtråd för den stackars villrådiga och plågade Maria. Olof skulle sjelf få döma. Fanns der ett ord, som talade om trohet eller återseende, så skulle hon aldrig mera se Arne för sina ögon; då skulle hon som Olofs brud vattna blommorna på hans graf, tills döden kom och förenade henne med den hon längtade till. Timma för timma skred och dag följde på dag; till sist gick Maria en qväll till kyrkogården med Olofs bref hårdt tryckt mot sitt hjerta. Hon sjönk ner på knä vid foten af den älskade grafven; hon var häftigt uppskakad. Det var nu hennes öde skulle afgöras, och hon kunde ej befria sig från en känsla af tryckande ångest. Hon lutade sitt hufvud emot det hvita korset och tillslöt ögonen; detta tycktes återgifva henne krafter. Maria öppnade beslutsamt brefvet och läste dessa ord: "Jag har i dag varit lugnare än på länge. Jag har tänkt — till och med vågat tänka in i framtiden och göra det