med lugn. Det var inte endast mörker och hopplöshet, som mötte mig der, och det har kommit mig att ännu en gång förnimma en fläkt af glädje. Hvilka syner var det, som passerade förbi mitt öga? — Jag skall dö, det är nu en gång för alla afgjordt; jag känner i mitt inre huru lifskällorna utsina så småningom, och jag sörjer icke deröfver. Att dö — hvad är det? Att utbyta en tillvarelseform mot en — jag hoppas bättre. En öfvergång från skymning och ljus, från halfslummer till vaka. Jag känner ingen förskräckelse vid tanken på döden. Men du? Hvad skall blifva af dig? — Maria, du är ung och har framför dig ett måhända långt lif; du har mycket att verka, mycket att njuta, kanske också att lida, innan din vandringsstaf får läggas ner — bör du inte samla krafter för färden? Du är stark; du skall inte låta lidandet öfvervinna dig — du skall som grässtrået åter resa dig, när stormen är förbi. Du är ännu nästan barn och din själs spänstighet har inte hunnit att bli utnött; öfverlemna dig åt sorgen till en tid, eftersom det skall så vara, men kasta den sedan ifrån dig och kom ihåg, att du har ett annat mål här i lifvet, än att sörja. Men jag behöfver inte ställa några uppmaningar till min förståndiga Maria. Du skall nog mina råd förutan göra din pligt och finna lyckan. Jag ser dig redan i andanom räta upp dig efter det slag, som jag förutser skall träffa dig, torka tåren ur ögat och — icke glömma mig, det skall du aldrig, men väl gömma undan min bild som en gammal kär väns och endast framtaga den vid högtidliga tillfällen. Ja, hvem vet? Kanske skall du ännu finna en annan, som kan ersätta mig. Denna tanke upprör mig icke, jag kan tänka den utan svartsjuka, fastän jag älskar dig så högt. En annan vän, en annan make — jag måste upprepa dessa ord, för att vänja mig dervid. Jag står vid brädden af min graf; jag får inte vara egoistisk. Din lycka är min sista, min enda omsorg. Huru den vinnes, det får jag icke bestämma. Kanske . . . Vet du, Maria, jag har en hemlig, en riktigt barnslig och underlig tro, som jag aldrig talat om, emedan den kanske skulle förefalla öfverspänd. Jag tror, att Gud skapat själarne två och två . . . syskonvis . . . så att två nödvändigt tillhöra hvarandra, om de än af händelserna skiljts vidt och bredt i rummet och kanske aldrig finna hvarandra. Det är dock samma