Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eld, som danat dem . . . de äro två toner, som blott tillsammans
bilda barmoni . . . två ljusstrålar, som irra hemlösa och i
mörker till dess de finna hvarandra; då sammansmälta de till ett
och följa hvarandra sedan genom evigheten . . .
Jag trodde, att du och jag tillhörde hvarandra, och denna
tanke gjorde mig lycklig mer än jag kan säga. Men
omständigheterna hafva skiljt oss; bakom omständigheterna står den
Högstes vilja — månne jag har bedragit mig? Var du inte
ämnad åt mig? Är du inte hälften af min själ? Jag skall
snart få veta det, när alla fjäll falla från mina ögon. Sedan
i evighetens ljusa dag, om vi möta hvarandra som strimmor i
rymden, skall jag säga dig det.
Nu vill jag endast tänka mig dig vid en annans sida,
den du skall lyckliggöra och hvars lycka skall göra också dig
lycklig. Då skall du kanske någon gång påminna dig din
döde broder och egna honom en suck midt i din lefvande lycka.
Det behöfver ej bli någon stöld emot din make.
Alla dessa tankar ha i dag genomkorsat mitt hufvud och
jag har satt dem på papperet för att du en gång, när jag kan
vara säker om att din sorg är stillad, skall jemföra och se att
jag haft rätt.
Arne skall bli min budbärare. Huru kom denna tanke
så blixtsnabbt öfver mig? Arne! Han är dig värdig. Blir
han din make, skall välsignelsen ej fattas eder; då skall min
anda med salig glädje mana godt för eder begge, mina älskade;
jag skall besöka er och J skolen förnimma min närvaro —
men jag svärmar.
Jag säger dig icke farväl, Maria — jag kan ännu inte.
En annan gång. Nu säger jag endast: Frid!"
Maria lät hufvudet sjunka mot bröstet. Olof hade talat
och hon böjde sig för hans vilja. Länge satt hon stum och
orörlig på kullen och uppryckte medvetslöst det ena grässtrået
efter det andra. Skuggorna bredde sig omkring henne allt
tätare och månen gick upp och kastade sitt hvita spöklika
skimmer öfver grafvarne. Då steg hon upp och hviskade
andäktigt:
— Ske som du vill!
Derpå aflägsnade hon sig från den dystra kyrkogården.
Men det var med stapplande och lefnadströtta steg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
