eld, som danat dem . . . de äro två toner, som blott tillsammans bilda barmoni . . . två ljusstrålar, som irra hemlösa och i mörker till dess de finna hvarandra; då sammansmälta de till ett och följa hvarandra sedan genom evigheten . . . Jag trodde, att du och jag tillhörde hvarandra, och denna tanke gjorde mig lycklig mer än jag kan säga. Men omständigheterna hafva skiljt oss; bakom omständigheterna står den Högstes vilja — månne jag har bedragit mig? Var du inte ämnad åt mig? Är du inte hälften af min själ? Jag skall snart få veta det, när alla fjäll falla från mina ögon. Sedan i evighetens ljusa dag, om vi möta hvarandra som strimmor i rymden, skall jag säga dig det. Nu vill jag endast tänka mig dig vid en annans sida, den du skall lyckliggöra och hvars lycka skall göra också dig lycklig. Då skall du kanske någon gång påminna dig din döde broder och egna honom en suck midt i din lefvande lycka. Det behöfver ej bli någon stöld emot din make. Alla dessa tankar ha i dag genomkorsat mitt hufvud och jag har satt dem på papperet för att du en gång, när jag kan vara säker om att din sorg är stillad, skall jemföra och se att jag haft rätt. Arne skall bli min budbärare. Huru kom denna tanke så blixtsnabbt öfver mig? Arne! Han är dig värdig. Blir han din make, skall välsignelsen ej fattas eder; då skall min anda med salig glädje mana godt för eder begge, mina älskade; jag skall besöka er och J skolen förnimma min närvaro — men jag svärmar. Jag säger dig icke farväl, Maria — jag kan ännu inte. En annan gång. Nu säger jag endast: Frid!" Maria lät hufvudet sjunka mot bröstet. Olof hade talat och hon böjde sig för hans vilja. Länge satt hon stum och orörlig på kullen och uppryckte medvetslöst det ena grässtrået efter det andra. Skuggorna bredde sig omkring henne allt tätare och månen gick upp och kastade sitt hvita spöklika skimmer öfver grafvarne. Då steg hon upp och hviskade andäktigt: — Ske som du vill! Derpå aflägsnade hon sig från den dystra kyrkogården. Men det var med stapplande och lefnadströtta steg. *