Lagmanskan var ute på aftonpromenad. Luften var ljum och ingen hotelse till förkylning tycktes vara till hands, så att den känsliga damen hade företagit sig vågspelet att till fots och ensam göra en liten vandring utåt vägen. Hon gick försigtigt och stannade ofta, liksom en konvalescent, som nyss lemnat sjukrummet. Med sin blå parasoll modererade hon det förskräckliga solskenet, "som man får fräknar af." Respiratorn hindrade henne från all skadlig inverkan af den balsamiska aftonluften och den friska doften af skog och blommor, som i vågor samm öfver nejden. Till sist blef hon trött; hon satte sig ned på en mossig sten bredvid vägen, sedan hon först bredt en näsduk öfver den fuktiga mossan och genom att skrika och schasa försäkrat sig om, att det inte fanns ormar i gräset. Här hade hon nu den aldra vackraste utsigt af sin egendom, det präktiga Vikberga, som lyste så hvitt och ståtligt midt ibland björkskogen. Lagmanskan tänkte. Framtidsbilder började defilera för hennes inre öga. Hon såg sin Hortense som herskarinna på detta féslott — Hortense såsom grefvinna och en viss ung skuldsatt och mustascherad grefve i närheten, som hennes underdånige äkta hälft — vidare såg hon sig sjelf presidera som öfvergudinna vid thébordet med de rika silfverpjeserna och äkta Sèvres-servisen — hon såg sig med förtrollande behag räcka fram — med den lilla juvelprydda handen — den genomskinliga Sèvres-koppen med grefliga kronan på och ångande af äkta kinesiskt thé till sin måg grefven eller hans far statsrådet och säga med det mest förtjusande småleende — ja, hvad hon sade, det hann hon ej att utfundera, ty i detsamma hördes steg på landsvägen och lagmanskans nerver ansågo sig befogade att göra sig bemärkta, då de så lång stund varit alldeles negligerade. — Min Gud, om det vore någon — och jag som är ensam! tänkte lagmanskan darrande. Helt visst spökade för hennes inbillning vandrande gesäller med lyftade knölpåkar och buskiga svarta skägg och som med sitt: "Pengar eller lifvet!" skulle komma den stackars sensitivan att på en gång tappa både kronblad och foderblad, men hon lugnade sig betydligt, då hon vände sig om och ej såg någon annan än en svartklädd flicka komma vandrande utefter dikeskanten med nedböjdt hufvud och bleka kinder.