Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Speciella frågor - 1. Radioteatern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
särskilda krav, som icke på samma sätt gälla för andra grenar av offentliga
nöjen, för scenen eller för filmen. Naturligtvis ha pjäser uppförts i radio,
vilka i detta avseende lämnat rum för berättigade anmärkningar; det bör lik-
väl icke förglömmas att det här varit fråga om enstaka fall, och att dessa
varit fåtaliga i förhållande till verksamhetens omfattning och den snabba ut-
vecklingen. Då man emellertid på en del håll ur en i viss mån ytlig hemtrev-
nadssynpunkt synes vilja göra gällande, att dramatik med tragiska händelse-
förlopp eller över huvud taget allvarlig syftning helt bör bannlysas från radio-
teatern — detta torde vara den egentliga innebörden i den kritik, som sam-
manfattas i slagordet »skräckdramatik» — har utredningen svårt att finna
en sådan åtgärd riktig eller på något sätt motiverad. Säkerligen skulle den
i mer än ett avseende begränsa radioteatern i dess möjlighet att gagna det
allmänna bildningsarbetet.
Framförandet av ett dramatiskt verk i radio innebär i vissa hänseenden en
radikal förenkling av de dramatiska uttrycksmedlen, vilka hur än tekniken
utvecklas — vi frånse här televisionen — ställer en radioföreställning på ett
annat plan än en scenföreställning. Det visuella i ett scendrama faller så-
lunda bort och måste omsättas i ord eller ljud. Kulisser, dekorationer och öv-
rig rekvisita, som hjälpa teaterbesökaren att på förhand orientera sig snart sagt
i varje scen, falla utom ramen för denna konstform och kunna ersättas en-
dast med beskrivande inlägg i replikerna, s. k. ljudkulisser eller andra utvä-
gar av mer eller mindre prononcerad nödhjälpsnatur. Ännu värre är att radio-
lyssnaren icke ser skådespelarna. Allt som kan uttryckas med åtbörder och
minspel, genom de agerandes inbördes rörelser och grupperingar ligger i stort
sett utom radioteaterns räckvidd, och för detta finnes knappast något ersätt-
ningsmedel av betydelse.
Vad radioteatern kan återge av ett scendrama är sålunda huvudsakligen
handlingens gång och författarens ord, tolkade av skolade skådespelare. Men
för en stor del av den dramatiska litteraturen •— och detta gäller sär-
skilt de verk, som syfta högst •— är den dramatiska texten det väsentli-
gaste. Ett verks tanke och stämningsinnehåll, de dramatiska gestalternas
replikskiften nå ofta t. o. m. mer oförmedlat ut till publiken i radio än vid
en scenframställning, där uppmärksamheten ej sällan dragés bort från orden
genom mängden av synintryck. Trots frånvaron av många moment, som bi-
draga till totalbilden vid en scenisk framställning, lämnar sålunda radio-
teatern med sina begränsade medel åt sina lyssnare en verklig tolkning av det
framförda verket, en tolkning som — rätt utförd — måste avsevärt hjälpa
lyssnaren till en fördjupad uppfattning av författarens intentioner och ver-
kets konstnärliga värden. Radioteaterns begränsning kan i vissa fall vara
en styrka. Det finnes exempel på att radioteatern, som i olikhet med scenen
icke är underkastad tvånget att åskådligt gestalta varje led i ett händelseför-
lopp, därigenom fått möjlighet att gripa sig an med uppgifter, som för den
sceniska konsten äro otacksamma eller svårgenomförbara.
Den här uppdragna jämförelsen mellan scenen och radioteatern gäller na-
turligt nog endast i den mån som den sistnämnda för sin repertoar är beroen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
