Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Kubas upptäckt och älsta befolkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G6 SPANITEN OCH KUBA.
landen blifvit undanträngda af starkare arter, som där ej
möta något hinder för sin utbredning. Kuba och
Västindiens öfriga öar bilda intet undantag från denna
allmänna regel, som i lika hög grad finner sin tillämpning
inom människornas värld. Då dessa öar upptäcktes at de
hvita, beboddes de af ett harmlöst och menlöst släkte af
svaga naturbarn, som endast föga påmide om sina kraftiga,
stolta bröder på Norra Amerikas prärier. Lifvets strid
hade dittills icke varit hård för dem, föda kunde de hämta
från hvarje träd, och hus öfver natten kunde de finna i
hvarje buske, om kläder behöfde i detta klimat ej blifva
mycket tal. Men själfva denna frånvaro af det
hälsosamma tvånget att äta sitt bröd i sitt anletes svett hade
orsakat, att dessa svaga, godsinta stammar aldrig hunnit
öfver de lägsta trappstegen af mänsklig utveckling. Ett
slags samhälle fanns väl hos dem, och ett slags religion
äfven. Då de hvita männen första gången landade vid
deras kuster, trodde de sig i dem se gudar, som kommit
från solens länder för att bereda dem välgärningar, och
kastade sig ned på jorden för dem i afgudisk tillbedjan.
De hvita i sin ordning fasade tillbaka för dem såsom för
afgrundsandar, — de kunde ju med sina egna ögon se
dem utblåsa eld och rök. Det var ej de hvitas fel, att
de ej förstodo sig på bruket af tobak eller de mycket
ursprungliga cigarrer, som de röda männen betjänade sig
af. De skulle snart komma på andra tankar om de röda
männen så väl som om tobaken.
Samtidigt med de hvitas ankomst hotades öarna af
en annan fara. Från Syd-Amerikas fastland hade en kraftig
stam af krigiska vildar på sina kanoter börjat framtränga
från den ena ön till den andra. Det var karaibernas
tappramen grymma släkte, som med obarmhärtig hårdhet
utrotade de svaga infödingarna, och som vid Kolumbii
ankomst redan underlagt sig alla de små öarna och börjat
fatta fast fot i östra delen af San Domingo. De hade för
sed att uppäta sina besegrade fiender, och då de äfven
plägade kallas kannibaler, har detta namn öfvergått till en
allmän benämning på människoätare. Från deras blodiga
måltider härstamma sannolikt många af de fantastiska
sjömanssägnerna om hundturken, som slaktar människor,
men dessförinnan göder dem med mjölk och nötkärnor
(kokosnötter). De små Turköarna, som ligga i nordöst om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
