Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET. 25
protestantisk tro, och hvars jättelika samhällsbyggnad med
alla sina brister dock hvilar och skall hvila på
människovärdets grund. Mellan dessa två kan för ett folk, som
själft är fritt, valet ej vara svårt.
En makt, som tydligen insett denna stridens innersta
kärna, och som väl må anses omdömesgild, ehvad vi äljes
må tänka om densamma, är det romerska påfvedömet.
Då tvisten mellan Spanien och Förenta Staterna allt mera
hotande tillspetsade sig, skyndade påfven Leo XIII att
erbjuda sin skiljedom. Det är lika naturligt, att Spanien
med glädje skulle mottaga detta tillbud, som att Förenta
Staterna höfligt men bestämt skulle afböja det. Ingen
tviflar nu mera på Leo XIII:s statsmannavishet eller hans
goda vilja att stifta fred. Men i det enskilda lifvet skulle
det aldrig falla någon in att i en tvist mellan absolut
oförenliga motsatser låta skiljedom fällas af den ene
tvistandes fader, äfven om denne vore en allmänt aktad
och erkänt opartisk man. I ännu högre grad är detta
fallet i en strid mellan oförsonliga världshistoriska
motsatser. I följd af Leo XIII:s upphöjda ställning är det
ej blott hans rätt, utan hans ovillkorliga plikt att i allt
sitt görande och låtande först och sist hafva den allena
saliggörande kyrkans bästa för ögonen, och denna plikt
hvarken kan eller får han såsom »Kristi ståthållare på
jorden» lämna ur sikte, om han mottager uppdrag att
medla mellan stridande nationer. Under de senaste
årtiondenas fredssträfvanden har det från katolsk sida ofta
framhållits, att ingen vore bättre skickad att i
mellanfolkliga tvister utöfva skiljedomarens höga kall, än den
ofelbare fredsfursteon i den romerska Vatikanen. Detta
må äga sin riktighet i fråga om katolska stater, — så
vida ej den ena af dem vore det mot påfven fientliga
Italien, — men kan icke gälla, så snart den ena af de
tvistande parterna är en protestantisk makt. Gäller frågan
en obetydlighet, kan ett undantag äga rum, såsom då
Bismarck 1885 hänsköt under påfvens skiljedom tvisten
mellan Tyskland och Spanien om Carolinerna, en
obetydlig skärgård i Stilla Hafvet, för hvars skull de
sabelskramlande patentpatrioterna i Spanien voro mycket nära att
ställa till ett krig. Men så snart något af den katolska.
kyrkans lifsinträssen beröres, är påfven genast part i
saken och duger ej längre till skiljedomare. Och det kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
