Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fysiologi, av med. doktor T. Holst-Larsen, Oslo - Hur musklerna arbeta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FYSIOLOGI
Musklerna arbeta genom att sammandra sig.
Genom sammandragning
(kontrak-tion), varvid alltså muskeln närmar till
varandra de två
punkter, mellan
vilka den är
utspänd, alstras
rörelse.
Sammandragningen
åstadkommes av
en retning, som
träffar muskeln
genom
rörelsenerverna. Dessa
stå i förbindelse
med långa
nervbanor i
ryggmärgen och via
dessa med
hjärnbarken, där
centra för
viljeimpulserna äro
förlagda. Budskapet, impulsen, om
rörelse löper
alltså från
hjärnbarken genom
ryggmärgen och
därefter genom
nervtråden till muskeln, där
nervtråden grenar upp sig och slutar i
de s. k. motoriska ändplattorna (se
bild 6).
Genom sinnrika försök har man
närmare kunnat studera
nervledningsme-kanismen och funnit, att den består av
en serie impulser, omkring 50 per
sekund, vilka fortlöpa genom nerven med
en hastighet av 50—100 m i sekunden.
Även vid de allra snabbaste
rörelser, t. ex. fingerrörelserna hos en
pianist, är impulsen till varje särskild
rörelse sammansatt av en rad dylika
detalj impulser. Överförandet av
impulsen från de finaste nervtrådarna
till den särskilda muskelfibern
åstadkommes därigenom, att på det ställe,
där nervtråden slutar i muskelfibern
(de motoriska ändplattorna), bildas ett
bestämt kemiskt ämne (acetylkolin),
som utlöser sammandragningen. När
477
Bild 6. Schematisk
framställning av ryggmärgen
med vit (1) och grå (2)
substans. 3. Motoriska
nervceller i
ryggmärgen. 4. Motorisk nerv
med motorisk nervtråd
(5). 6. Motorisk
änd-platta i tvärstrimmig
muskelfiber (7).
impulstillförseln upphör, slappnar
muskeln och återgår till sin ursprungliga
längd, antingen genom vikten av den
kroppsdel, vid vilken den är fäst, eller
genom sammandragning av andra
muskler, som verka i motsatt riktning
mot muskeln själv.
Impulserna måste ha en viss styrka,
för att muskeln över huvud skall draga
sig samman. Ökas impulsen, ökas
också sammandragningsgraden men blott
till en viss gräns, utöver vilken
sammandragningsgraden blir oförändrad,
även om impulsens styrka ökas
ytterligare. Vid svag impuls draga sig blott
en del av en muskels fibrer
tillsammans. När impulsen har nått en viss
styrka, utbreder den sig däremot till
alla och ger därvid
maximisamman-dragning
En vilande muskel är mjuk och
elastisk. Den har dock en viss
spänning, den s. k. muskeltonus. Gör
man ett tvärsnitt genom en
muskel, avlägsna sig snittytorna alltid
något från varandra. Musklernas tonus
gör, att deras sammandragning redan
från början kan utnyttjas till rörelser.
När belastningen av en muskel
långsamt ökas vid samma impulsstyrka,
blir dess förkortning småningom
mindre, tills den vid en viss belastning icke
mera förmår draga sig tillsammans.
Den största belastning, som den vid
starkaste impulstillförsel nätt och
jämnt kan lyfta, är uttryck för
muskelns absoluta kraft. Denna
beror först och främst på dess tjocklek.
Låter man muskeln sammandra sig
upprepade gånger, ser man, att
sammandragningarna småningom bli
mindre och till sist alldeles utebli. Detta
visar, att muskeln småningom blir
trött och till slut utmattad. Hur stort
arbete en muskel kan utföra, innan den
blir trött, beror i hög grad på längden
av pauserna mellan de olika
sammandragningarna. En utmattad muskel
behöver relativt lång vilotid, innan den
återvinner sin
sammandragningsförmåga. Om orsaken till tröttheten se sp. 496.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
