Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fäktning, av major Nils E. Hellsten - Fäktkonstens historia - Fäktningen i Tyskland och England - Den moderna sabelfäktningen - Fäktningen i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄKTNIN G
ningom ett särskilt spel, single-stick,
något påminnande om en senare tids
tyska mensur. Denna fäktning var
mycket populär i slutet av 1700- och
långt in på 1800-talet, icke minst bland
bönderna (se bild 20).
England övergick så småningom till den
franska skolan. Dess förnämste
representant var M. Angelo, fäktare, fäktlärare,
kavaljer, som 1763 utgav »L’Ecole des
Armes», huvudsakligen efter fransmannen
Dånet och försett med utomordentligt
vackra gravyrer (se bild 21). Man tävlade
att sända ungdomen till hans berömda skola
för att lära icke endast fäktning utan också
goda seder, och Georg III kallade honom
den mest fulländade gentlemannen i hela
konungariket.
Fäktningen har i England under de
senaste 50 åren haft att utstå en svår
konkurrens med den moderna sporten
men synes nu vara på frammarsch.
Den moderna sabelfäktningen.
Den moderna sabelfäktningens rötter
gå långt tillbaka. Den kan anses vara
en fortsättning eller utveckling av
fäktning med tyskarnas dusack och andra
vid nyare tidens början använda korta,
tunga vapen.
Medan sabeln under 1700- och
1800-talen i Frankrike endast var ett
militärt vapen, var den i Italien, England,
Tyskland och Norden ganska allmänt
använd även utom det militära. Den
var emellertid ett rent stridsvapen,
tungt och ovigt. Italienarna förändrade
den tunga sabeln till ett sportvapen,
ej tyngre än en florett eller värja, och
byggde fäktmetoden på sin florettskola.
I Österrike och särskilt i Ungern blev
det nya vapnet mycket populärt,
framför allt genom italienaren L. Barbasetti,
som 1895 öppnade en fäktsal i Wien.
Han kan anses vara grundaren av den
nu så berömda s. k. ungerska skolan,
som i själva verket ej är något annat
än en obetydligt förändrad italiensk.
Fransmännen försökte sig först på att
tillämpa fäktmetoden för den tunga
sabeln på det lätta italienska sportvapnet
men ha nu allmänt övergått till den
italienska metoden.
Fäktningen i Norden.
Fäktning var vikingarnas förnämsta idrott.
Vapenklang var grundtonen i de
gamla nordbornas idrott. Fäktningen,
som kallades skyltning, var den
förnämsta idrotten, och man gick alltid
beväpnad. »Vapnen sina vike en man
ej ett fjät ifrån på fältet», står det i den
fornnordiska diktsamlingen Havamal.
Den egentliga fäktningen utfördes med
svärd och sköld. Svärdet saknade egentlig
parerstång, fästet var ofta vackert utsirat
och klingan tveeggad. Till utrustningen
hörde vidare hjälm och ringbrynja.
Vapensmedens yrke var högt ansett, och sagorna
ha mycket att förtälja om underbara svärd,
som beto på allt, och kostliga brynjor, som
motstodo alla hugg.
I fäktningen användes så gott som
uteslutande hugget. Man försvarade sig med
skölden men också med undanvikningar och
hopp rätt upp i luften, åt sidorna och bakåt.
Om den ypperlige kämpen Gunnar på
Lidarände berättas i en fornnordisk saga, att
i en strid motståndaren riktade ett hugg
mot hans ena ben strax nedom knäet men
att Gunnar gjorde ett hopp rätt upp i luften,
så att hugget icke träffade.
Mycket märkligt är, att nordmännen
övade sig att fäkta med både vänster
och höger hand. Idealet var tydligen
att vara lika skicklig på båda. Det
berättas också om en konung: »Han var
stor och stark och mer kunnig i
vapnens bruk än andra; han kunde hugga
lika säkert med båda händerna.»
Kanske har man här att söka orsaken till
att P. H. Ling, som var en stor beundrare
av de gamla nordmännens idrott, i sin
fäktning upptog övning med både vänster och
höger hand, vilket icke förekommer på något
annat håll.
Danmark, föregångslandet i Norden.
I Danmark utbildade italienaren
Salvator Fabris, en av sin tids skickligaste
fäktmästare, en hel del framstående
fäktlärare i den italienska skolan och
skrev 1606 i Köpenhamn sin berömda
fäktbok.1 Ett danskt arbete utkom 1756,
författat av J. Th. von Wintzleben, som
även det behandlade den italienska
skolan. Den franska skolan synes först
1 Salvator Fabris blev 1590 anställd som
hovfäktmästare hos Christian IV.
535
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
