Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gång - Teknik, av Torsten Tegnér och Gösta Wijkman - Träning, av Torsten Tegnér och Gösta Wijkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G AN G
gångstil. Om rörelserna, som utgå från
kroppens centrum, äro rätt utförda och
kroppen f. ö. har en god hållning, bruka
även benföring och fotarbete liksom också
armföring bli harmoniska och riktiga, om
än olika hos olika personer, beroende på
skilda fysiska förutsättningar.
Armrörelserna.
Armrörelserna korrespondera helt med
och underlätta höfternas arbete. De äro
snarlika armrörelserna vid löpning. Ju
snabbare tempo, desto kraftigare och mer
uttagna rörelser. Axlarna liksom armar
och händer skola hållas lösa.
Steglängden.
Steglängden måste anpassas efter
distansens längd. Vid snabb gång kan
steglängden överskrida l,io m. Teoretiskt
sett äro korta steg mer ekonomiska än
långa, eftersom de reducera
tyngdpunkts-» förlusterna» (bild 5). Ju längre stegen
äro, desto mer sänker sig tyngdpunkten,
när steget uttages, och desto guppigare
blir gången, d. v. s. desto mer
kraftödslande.
Det finns ett sätt att förlänga stegen,
utan att någon tyngdpunktssänkning
kommer till stånd, nämligen att låta
höfterna följa med i stegen. Ökas
steglängden på detta sätt, uppstår ingen
hastighetsminskande »guppning».
Fotarbetet.
Vid naturlig gång äro fötterna något
utåtriktade (ungefär i 30° vinkel mot
marschriktningen). Genom
höftvrid-ningen kommer emellertid foten att vid
isättningen vara riktad rakt fram eller
något inåt. Vid den gängse gångstilen,
som är den vanliga i England och
Sverige, bibehålles denna fotställning under
hela steget.
Vid en på marschstilen byggande
gångstil, för vilken tyskarna äro de mest
typiska representanterna, vrides bakre
foten utåt, så att den vid avdrivet bildar
ungefär 60° vinkel (den naturliga) med
marschriktningen. Denna stil är
emellertid svår att använda på ett bindande
underlag, t. ex. asfalt.
Gemensam för båda dessa stilar är
»rullningen» från häl till tå. Om
fotbladet slås i marken, omedelbart sedan hälen
satts i, medför detta en bromsning av
farten, under det att gången blir
jämnare, om kroppen fortfar att vila på
hälen, tills kroppsvikten lagts på främre
benet. Därigenom blir även övergången
från fotblad till tå snabbare och som följd
härav avdrivet kraftigare och effektivare.
T. T.; G. W-n.
TRÄNING.
Som alla typiska teknikidrotter fordrar
gång en lång stilträning. En
förutsättning för att en gångare skall kunna dra
full nytta av denna är emellertid, att
han förut förvärvat nödvändig
uthållighet och genom gymnastik nått
fullständig kontroll över sin kropp. Sedan detta
skett och sedan tekniken nötts in, kan
gångaren inrikta sig på att träna upp
snabbheten. När han sedan håller stilen
även vid sprintergång, kan han övergå
till taktikträningen, vilken för en
gångare är liktydig med uppövandet av
förmågan att bedöma hastigheten.
En gångares årsprogram skulle alltså
schematiskt kunna uppdelas i följande
6 perioder: konditionsträning
(uthållighetsträning och gymnastik),
teknikträning, snabbhetsträning,
fartkontrollsträ-ning, tävlingssäsong, nedträning. Givetvis
följa dessa perioder på varandra utan
skarpa övergångar.
Konditionsträning.
Uthållighetsträningen, som är förlagd
till vintern och förvåren, består
huvudsakligen av långpromenader. En
gångares träning tar lång tid — att marschera
en mil tar en dryg timme —, och han
bör därför kombinera marscherna med
andra idrotter. Att rekommendera äro
särskilt med gång besläktade grenar,
t. ex. skidåkning (långturer i fjällen äro
särskilt nyttiga) och löpning i terräng,
på bana eller på väg.
Genom denna träning skapas icke
endast en rent fysisk uthållighet utan även
det »milförakt», som varje på långdistans
955
956
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
