Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hastighetsflygning, av kapten Karl Lorichs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HASTIG HETSFLYGNING
plan, ehuru upptrimmade och försedda
med speciell motor. Det torde endast vara
en tidsfråga, när ännu större hastigheter
komma att nås. Var gränsen för det
möjliga ligger kan man med större grad av
sannolikhet ej bedöma.
De amerikanska racerplanen.
De amerikanska racerplanen tillhöra i
huvudsak två storleksgrupper. De större
planen ha vanligen st järnmotor er med
höga hästkrafttal, 1 000, 1200 eller 1400
hkr, medan planen i mindre klassen (till
9 liters cylindervolym) uteslutande ha
radmotorer av endast 100—200 hkr styrka.
Trots skillnaden i motorstyrka äro de
uppnådda flyghastigheterna tämligen
lika. Vid 1939 års tävlingar skilde
endast 30 km/tim. mellan segrartiderna i
Thomson Trophy- och Greve
Trophy-tävlingarna.
Samtliga racerplan äro låg- eller mittvingade
och många försedda med indragbara
landningsställ. De äro högglanspolerade, varigenom
man vinner upp till 10 % i hastighet. Kylningen
är ordnad genom ett mycket litet luftintag
framtill men med ett flertal sughål på sidorna,
varigenom kylningen blir effektiv och
luftmotståndet minskas.
Hastighetsflygningens teknik.
Hur en rekordflygning på rak bana tillgår.
Det är vid rekordflygningar på rak
bana, som de största hastigheterna
uppnås och det absoluta hastighetsrekordet
slås.
Vid rakbaneflygning skall en i förväg av
F. A. I. godkänd, 3 km lång bana användas.
Dennas ändpunkter skola vara markerade med
fasta märken, och dessutom skall 500 m
utanför vardera ändpunkten finnas ytterligare ett
fast märke. Vid rekordflygning skall 3
km-banan passeras fyra gånger, två i vardera
riktningen, och i absolut horisontalflykt.
Flyghöjden får icke överskrida 75 m (för sjöflygplan
150 m). Horisontalflykten skall varje gång ha
börjat 500 m före inflygningen över 3
km-banan. Under hela flygningen från start till
landning får 400 m flyghöjd icke överskridas.
Hastigheten mätes för varje överflygning, och
medeltalet räknas.
Rekordplanet skall omedelbart före
rekordflygningen göra två normala landningar.
Denna bestämmelse är till för att förhindra
rekordförsök med extrema
flygplanskonstruktioner, exempelvis utan landningsställ och
startande på katapult.
Tillåtelsen att flygplanet under
rekordförsöket får stiga till 400 m begagnas på
så sätt, att föraren först stiger till denna
höjd och därefter dyker med fullt
påslagen motor så brant som möjligt mot
500 m-märket. Dykningen måste vara
så avpassad, att han passerar detta 500
m-märke under horisontalflykt och på högst
75 m höjd (150 m för sjöflygplan). Efter
passerandet av 3 km-sträckan stiger han
åter till 400 m höjd samt svänger och
dyker på nytt för att göra överflygningen
i motsatt riktning.
Genom denna teknik ökas hastigheten
på raksträckan i så hög grad, att man
egentligen inte får en riktig värdemätare
på den verkliga flyghastigheten under
planflykt. I U. S. A. ha utförda försök
visat, att ett flygplan med en maximifart
av normalt 400 km/tim. på detta sätt
kommit upp i en medelfart av c:a 430
km/tim. på 3 km-banan tack vare
farttillskottet genom dykningen.
För att ett rekord skall kunna godkännas,
måste det överträffa det dittills gällande med
minst 8 km/tim. Tidtagningen kräver
instrument, som registrera tiden med en
noggrannhet av Vioo sekund (-^-Tidtagning).
Vid rekordflygningar i sluten bana, som
förekomma på distanserna 100, 1 000, 2 000, 5 000 och
10 000 km, gälla ej samma stränga bestämmelser
för tidtagning och maximiflyghöjd.
Racertävlingens teknik.
Under ett amerikanskt racerlopp gäller
det att hålla huvudet kallt och aldrig ett
ögonblick brista i uppmärksamhet.
Starten med 10—12 högt vingbelastade plan
i bredd kan vara besvärlig nog. Icke
förrän farten kommit upp i 175—200
km/tim., lämnar planet marken. Det
första föraren sedan har att tänka på är
reglering av propellerinställningen i
förhållande till lämpligaste motorvarv.
Samtidigt måste han, huvudsakligen med
hänsyn till kollisionsrisken, hålla reda
på var han har sina medtävlare. I de
extremt strömlinjeformade planen med
djupt nedsänkt förarsits är sikten ej den
allra bästa, vartill kommer, att det
endast tar 30—40 sek. mellan
hörnpunkterna, vilka givetvis måste rundas på rätt
sida.
1127
1136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
