Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hetsjakt och parforcejakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HET SJ AKT
hjälp förfölja och infånga vilt, t. ex. den
i England populära harjakten med
vinthundar (eng. coursing), betecknar p a
r-forcejakt (eng. hunting) all jakt med
drivande hundar, som går ut på att låta
hundarna ta villebrådet »par force», med
våld, eller ställa det, tills jägaren
kommer fram. Då hundarna vid en
parforce-jakt få syn på villebrådet, övergår jakten
i sitt sista stadium till en längre eller
kortare hets.
Hets- och parforcejakter ha framför
allt i England varit en synnerligen
omhuldad sport och ha ännu i våra dagar
bibehållit sin popularitet, ehuru de på
grund av de därmed förknippade
kostnaderna endast utövas av ett fåtal.
Orienten, hetsjakternas hemland.
Ursprunget till hetsjakterna torde vara
att söka i Främre Asien. Där finner man
tidigast den hundras, som blivit typisk
för den rena hetsjakten, vinthunden:
den långhåriga hos perserna och den
korthåriga hos assyrierna. Denna
användes ännu i dag av araberna för att hetsa
gasell.
I Egypten förekommo hetsjakter med
vinthundar redan under Gamla riket
(2980—2475 f. Kr.). Bilder visa hur
hundvårdare peka ut villebrådet för
vinthundarna, och man ser hur dessa kasta sig
över villebrådet och bita det eller ställa
sig över det. Den omständigheten, att
dräktiga gaseller avbildas kalvande under
loppet, tyder på att villebrådet hetsades
till våldsamma ansträngningar.
Även i Nya riket (fr. 1580 f. Kr.) synas
hetsjakter, ehuru av annan typ, ha
förekommit. Man använde då hundar av en
annan art, som torde ha sin moderna
motsvarighet i vorstehhunden.
Även i forntidens Grekland
förekommo hetsjakter, och redan i Iliaden skildras
hetsjakt på vildsvin, en jakt, som senare
ofta förekom i Sparta. Även hetsjakt på
hare förekom, men då haren ej gärna
låter sig tagas »par force», hetsades den
liksom ofta senare under medeltiden mot
på förhand uppställda nät.
Bild 1. Sankt Hubertus’ jakt. — Efter ett
kopparstick av Albrecht Dürer. På 1500-talet
användes hundar av vinthundstyp.
Parforcejakten — medeltidens »grande chasse».
Det äldsta historiska vittnesbördet om
hetsjakt i västerlandet daterar sig från
omkring 500 e. Kr., då den frankiske
konungen Klodvig I jagade kronhjort.
Under hela medeltiden var sedan Frankrike
det land, där hetsjakten, jakten »par
force», var mest utbredd. Under
korstågen fingo korsfararna tillfälle att lära
känna Orientens hetsjakter och medförde
därifrån utmärkta hundar.
Parforcejakten var stormännens jakt.
På sina väldiga domäner jagade de olika
villebråd, framför allt hjort, rådjur,
vildsvin, räv, varg och hare. Vid jakterna
utvecklades all den ståt, som denna
praktälskande tid var mäktig. Även i
detta hänseende drevs lyxen till sin spets
under Ludvig XIV:s tid. Under denna
utvecklades ceremonielet för jakten, och
då infördes bl. a. »la curée», som
fortfarande bildar avslutning på varje
hetsjakt.
1175 1233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
