Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Segling, av civilingenjör Gustav Plym och optiker Gert Preisler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SEGLING
Bild 1. Seglingen benämnes efter den riktning,
varifrån vinden kommer in mot segelbåten.
Området mellan läns och halv vind kallas
s 1 ö r och mellan halv vind och bidevind
sträckbog (se bild 1).
Viktigt att känna till vid segling är
begreppet skenbar (apparent) vind. När en
båt seglar i någon riktning från eller mot
vinden, kommer styrkan och riktningen av den
vind, som standerten visar, att vara en annan
än den verkliga vindriktningen. Detta är den
s. k. skenbara vinden, vilken alltså är
sammansatt av båtens och vindens hastigheter. I
bild 2 visas hur denna sammansättning ter sig
vid de tre huvudgrupperna av segling. I
samtliga figurer representerar A vindens, B båtens
och C skenbara vindens hastighet och
riktning. Av figurerna framgår att den skenbara
vindens riktning vid läns är densamma som den
verkliga vindens och dess hastighet lika med
skillnaden mellan den verkliga vindens och
båtens hastigheter. Vid halv vind och
bidevind däremot kommer den skenbara vinden in
mer förifrån än den verkliga och har större
hastighet än denna. Häri ligger förklaringen
till att man inte uppnår de största hastigheterna
vid läns, liksom att man med en isjakt kan
uppnå långt större hastigheter än den verkliga
vindens.
Bild 2. Förhållandet mellan vinden (A), båten
(B) och den skenbara vinden (C) vid 1 läns,
2 halv vind och 3 bidevind.
Skotning — segelplanets inställning till
vindriktningen.
Som allmän regel gäller att vid segling med
vinden akter om tvärs, alltså läns eller slör,
skall seglet skotas så, att det i mesta möjliga
mån står vinkelrätt mot skenbara vindens
riktning. Då den skenbara vinden kommer in för
om tvärs, alltså halvvind och bidevind, skall
seglet ställas in, resp. båten styras så, att
seglet nätt och jämnt undgår att fladdra (leva) vid
förkanten. Härvid måste man ta hänsyn till att
vindhastigheten på grund av friktionen mot
vattenytan är mindre i närheten av denna och
sedan successivt ökar med höjden över vattnet
och alltså även den skenbara vindens riktning
ändras med denna höjd. Detta sker emellertid
mer eller mindre automatiskt, åtminstone med
storseglet, därigenom att detta genom sin form
ställer in sig i en större vinkel högre upp än
nere vid bommen.
Kraften som verkar på seglet.
När vinden blåser mot ett segelplan, uppstå
enligt aerodynamikens lagar krafter, som kunna
tänkas sammansatta till en kraft (resultant),
vilken angriper i segelplanets tryckcentrum och
verkar i det närmaste vinkelrätt mot planet.
Denna kraft motsvaras av en lika stor och i
motsatt riktning verkande kraft på skrovet, som
uppstår genom dettas motstånd i vattnet. Vid
analyserandet av dessa krafter förutsätta vi för
enkelhetens skull, att båten seglar utan försegel.
Vid läns är förhållandet ganska enkelt och
motsvarar i stort sett det hos ett maskindrivet
fartyg. Enda skillnaden är (bild 3, 1), att
fram-drivningskraften ej verkar i båtens
symmetri-plan, varför segelbåten vill vrida sig (lova) och
måste hållas till kursen med hjälp av rodret.
Så snart vinden träffar seglet i en vinkel mot
rörelseriktningen, blir emellertid det hela mer
komplicerat. Som framgår av bild 3, 2 kan
tryckkraften på seglet uppdelas i en kraft, som
verkar i båtens längdriktning, och en som verkar
vinkelrätt mot denna. Den förstnämnda gör
att båten går framåt, och den senare ger
upphov till krängning och avdrift. Dessutom
uppkommer en tredje, vertikal kraftkomposant,
som dock saknar betydelse i detta sammanhang.
Då den krängande kraften vid bidevind är
avsevärt större än den framdrivande (upp till 3
gånger), måste skrovet vara så konstruerat, att
det har stort motstånd i sidled och samtidigt
litet motstånd i långskeppsled, för att båten
skall kunna kryssa. Detta åstadkommes genom
att båtens långskeppssektion (lateralplanet) ges
avsevärt större yta än tvärskeppssektionen
(nollspantet). Krängningen motverkas genom
båtens stabilitet (styvhet), som erhålles genom
lämplig utformning av spanten (formstabilitet)
och genom att en del av båtens totala vikt är
koncentrerad i barlastkölen (viktstabilitet).
Både krängningen och avdriften verka fart-
149 151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
