Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Paulson, Johannes. Strödda anteckningar till Natanael Beckmans “Grunddragen af den svenska versläran“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
.johannes paul80n.
Jag tar fasta på detta ställe. Det synes mig
nämligen innehålla det medgifvandet, att det är för mycket, om
vi fordra, att versen, läst med ordens prosaiska betoning,
icke skall kunna ge annan rytm än den fullkongruenta. Mig
synes författaren i det följande vara alltför benägen att låta
ordens prosaiska accentuering — och det till och med med
en viss ensidig stegring — öfva inflytande vid versanalysen.
Min uppfattning är den, att vi måste nöja oss med att det
språkliga materialet kan återge den af skalden tänkta rytmen.
Jag är därför benägen att gå ett godt stycke längre än
Beckman faktiskt gör i kompromissen mellan den rytmiska
känslan och språkkänslan. Ex. se den följande
framställningen.
§ 9. "För all vers är . . . såväl kvantiteten . . . som
accenten ... af betydelse."
Denna punkt gläder mig. Då jag under meningsbyte
sökt häfda, att vid byggandet af svensk vers, äfven
kvantiteten måste tagas i betraktande, har det händt mig, att man
icke utan hån kallat detta för en fördom, som jag förde
med mig från studiet af den klassiska metriken. Då
Beckman icka kan misstänkas för partiskhet för "latinisterna",
kan en klassisk filolog hädanefter måhända våga att hålla
på den meningen, att den svenska versen icke helt och hållet
ser bort från stafvelsers kvantitet.
§ 9. anm. B. "Äfven om latinläraren — hvilket långt
ifrån alltid är fallet — vet hvad accent och kvantitet är,
så bidrager en nära liggande korthet i uttrycken till att hos
hans lärjungar förvirra begreppen om dessa två saker.
Begreppsförvirringen hinner under latinstudiets två första år så
långt, att det icke gärna öfverraskar någon skolyngling att
få höra, att i Ovidii vers:
In nova fert animüs mutätas dicere förmas
vokalerna i, e, u; o, i första, andra, tredje och femte (skall
vara sjätte) versfoten äro "långa" genom position, ändock
de af både honom och läraren uttalas kort."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
