Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Paulson, Johannes. Strödda anteckningar till Natanael Beckmans “Grunddragen af den svenska versläran“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strödda. anteckningar.
149
Herr Beckman är en gifmild man. Han har valt
uppgiften att meddela oss grunddragen af den svenska versläran,
men skänker oss till på köpet sitt omdöme om okunnigheten
hos våra latinlärare. Hvad beträffar det exempel, han anför,
på huru långt begreppsförvirringen hinner under latinstudiets
två första år — och huru långt skall den då icke hinna
under de följande åren — eller det uttrycket, att vokaler
bli långa genom position, så medger han själf, att det är en
korthet i uttrycket, som ligger nära till hands, och jag kan
väl lugna honom med att i fall, där detta olämpliga uttryck
användes, läraren väl icke lär helt försumma att för
lärjungarna förklara dess egentliga innebörd. Jag kan därför icke
se, att det af B. anförda innehåller något så slående bevis
på, huru "våra från den klassiska undervisningen hämtade
metriska begrepp äro oklara i själfva sin grund".
§ 9. anm. 4. "I själfva verket är det väl ock i all
enklare rytmik regel, att den starkare taktdelen är minst
lika lång som den svaga eller hvar och en af de svagare"1.
Jag erkänner att jag icke förstår hvad B. menar med
slutet af denna punkt. Har en versfot eller takt mer än en
sva.7 taktdel2? Meningen kan ju icke vara den, att den
starkare taktdelen är minst lika lång som hvarje särskild i
den svagare taktdelen ingående stafvelse. Ty äro dessa
stafvelser flera, så bilda de ju i alla fall tillsammans
versfotens svagare taktdel.
§ 13. sid. 23. "Ofullständig kongruens är i regel
tilllåten utom på sådana ställen, där versrytmen behöfver vara
särskildt markerad, såsom vid versens slut. Hexameterslut,
sådana som: känà man, rått kött (hvilket senare på sådant
ställe gärna blir råttkött), stöta således örat, ehuru vi i
början af versen tillåta en form som i Tegnérs:
1 kursiveradt af J. P—n.
2 Amfibrachen har en svag taktdel på hvardera sidan om
den starka, men en sådan stafvelseföljd bildar efter min mening icke
någon enkel versfot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
