Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4 - Paulson, Johannes. Strödda anteckningar till Natanael Beckmans “Grunddragen af den svenska versläran“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strödda. anteckningar.
171
Kung Fro\de och Drottning Ed\la. Det är klart att vi i
båda fallen ha med flera takter att göra.
§ 37. Anm. 1. "Ibland är det ej fullt klart, om ej,
hvad som traditionellt gäller för ett kolon, med samma rätt
kunde anses för en själfständig vers. Pentametern uppfattas
som enhetlig vers väsentligen på grund af sin likhet med
den odelbara hexametern, men denna likhet är delvis
skenbar, då pentametern (hos oss) genom två heltaktspauser
gärna utfylles till 8 taktlängder."
Anmärkningen om att ett kolon med rätta stundom
kan anses för en själfständig vers är riktig. Den bestyrkes
ju också däraf att pentameterhalfvan stundom uppträder som
själfständig vers. Men jag är icke med om hvad
anmärkningen innehåller i sitt slut. Vare sig vi betrakta
pentametern såsom uppkommen genom fördubbling af det kolon i
hexametern, som föregår den tredje fotens manliga caesur,
eller därigenom, att arsisstafvelserna i hexameterns tredje
och sjätte fot undertryckts, kunna vi väl icke komma till
mer än sex taktlängder. Att taktdelspausen i pentameterns
midt förefaller så rundligt tilltagen kan måhända bero därpå,
att den sammanfaller med det ställe, där vi i den
motsvarande hexametern pläga möta versens hufvud caesur. Den är
jämväl ofta förbunden med meningspaus.
Anm. 2. På tal om enjambement1 anmärker B. att den
s. k. femfotade jamben ofta läses som en oafbruten följd af
jamber utan någon versdelning, och i en not tillfogar B. att
Tegnérs "Sång till solen" trots rimmen läses pä likartadt sätt.
Om där förelåge oss en på prosans sätt arrangerad
text med samma anapestiska rytm som i Tegnérs Solsång,
men utan rim, skulle vi icke nödvändigt igenkänna det som
vers på grund af det efter vissa mellanrum konstant
återkommande ordslutet? Och hör icke ett öfvadt öra af samma
skäl, t. ex. vid en representation af Hamlet (Hagbergs öfvers.),
1 Wulff återger denna term fyndigt med öfverklifning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
