Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Berg, Ruben G:son. Beriktiganden till Evald Ljunggrens “Svenska Akademiens Ordbok“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74
RUBEN G-.SON BERG.
Jag hade nämligen i min uppsats yttrat att prof. Ljunggren:
M si ter ar Agardh oriktigt p& två ställen ock jer vanställt
referat av dikten, samt även siterar den oriktigt."
Prof. Ljunggren citerar:
"Stjernorna klinga i simmande
vågen som glittrande dam.w —
" Litet mera begriplighet och hans
poesi vore det skönaste jag
någonsin läst."
Agardh skref:
"Stjernorna simma i klingande
wågen som glittrande dam." —
"Så mycket endast har jag att
säga emot honom, nemligen
mindre Helleniska termer, och någon
gång litet mer begriplighet. — Detta
undantagit är hans Poesi det
skönaste jag någonsin läst. Hans
förmåga är aldeles förvånande."
Ändringarna äro visserligen få, men försåtliga. Dock
borde jag törhända medge, att för att vara citat af prof.
Ljunggren från en nyromantisk författare, är det kanske
osedvanligt riktigt. Ty dessa äro understundom rätt fritt
behandlade; jag nöjer mig här nedan med två belysande exempel:
"Glädjens dar äro slutade för
mig och i min lefnad börjas en
ny period, svartare än den
stormigaste höstnatt." — "Nu skall jag
kanske blifva prest — o! jag ville
tända eld på verlden, och när
hafvande mödrars jemmerskri
uppfylde mina öron, när jag såg små
barn under osägelig smärta vända
och slänga sig deruti, när jag
hörde hela verldens förbannelser
öfver mig, skulle jag storskratta."
Bref af Hammarsköld och
Livijn 1803.
"Glädjens dar äro slutade och
i min lefnad börjar en period,
svartare än den strängaste
höstnatt." — "Nu skall jag kanske
blifva prest — o! jag ville tända
eld på verlden, och när hafvande
mödrars jemmerskri uppfyllde
mina öron, när jag såg små barn
under osäglig smärta våndas och
svänga sig deruti, när jag hörde
hela verldens förbannelser öfver
mig, skulle jag storskratta."
Prof. Ljunggren i Smärre
skrifter III: 183 och 184.
Efter denna korta digression återgår jag till hr
Ljunggrens "anmärkningar". Helt kategoriskt förklarar ban —
trots Atterbom, Stagnelius, C. A. Kullberg, Otto Lindblad
och Geijer — att "För svenska öron "klingar" emellertid
inte vågen", hvarför den stackars Atterbom måste ha "tagit
detta uttryck .... från den tyska poesien". Att under
sådana omständigheter diskutera en stilfråga med hr Ljunggren
är ju alldeles hopplöst. En stor skald kunde ju möjligen
tänkas ha ett individuellt uttryckssätt och ändå ha både
svensk tunga och svenska öron, men det duger tydligen
inte i hr Ljunggrens tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
