Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Preteritum af gråta, låta (sonare) och utvecklingen af samnordiskt ē
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
BENGT HESSELMAN.
Jag tror mig sålunda ha gjort sannolikt, att
formerna grät, lät å ena sidan och gret, let å den andra
såväl i nysvenskan som i äldre språkperioder närmast bero
på en tudelning i två stora dialektgrupper, vi kunna kalla
dem den götiska och den uppsvenska. Men hur är deras
uppkomst i dessa att förklara? Hvad ä-formerna angår,
är väl svaret gifvet. De bero, såsom allmänt antages, på
en i äldre fornsv. tid inträdd ljudöfvergång af långt ë-ljud
> ä (utom i ställning framför vokal). Götiskt grät, lät
motsvarar isl., fornnorskt gret, lét, på runstenar lit = Ut,
på samma sätt som knä, trä, fä, tät, slät motsvara isl. kné
etc. _E-formerna åter skulle närmast återgå på äldre former
med diftongen æ% motsvarande isl. greit, leit, om hvilkas
uppkomst se Noreen G-efcch. der Nord. Spr. § 242, b.
Häremot kan först invändas, att det i så fall är
svårt att förstå, hvarför man aldrig funnit diftongiska
former af dessa ord i runornas språk. Då man betänker
hur ofta pret. lät står på våra runstenar (lit raisa stain)r
skulle man vänta, att, om det i yngre tid vanliga let
återginge på lait, man åtminstone någon gång skulle
anträffa en sådan ristning. Vidare har man svårt att
med denna hypotes förlika de dialektiska förhållandena.
I de dialekter inom øretf-området, som ha
kontrak-tion af ei > e (stein > sten) är det tydligen möjligt att
förstå gret såsom uppkommet af *greit. Så i Norr-
greve-gräve i C. A. Hagbergs öfversättning af Hamlet 1847: jfr
Beckman Sv. versl. s. 79, Wulff Sv. rim och sv. uttal s. 43. Ännu tidigare
intyg ha vi kanske hos P. Moberg (Sv. Gr. 1825), som s. 101 noten
"såsom ett besynnerligt uttal, som i en eller annan stad eller
landsort gifves åt somliga ord, genom vissa bokstafsljuds oriktiga
förblandning" anför äfven lesa, eta. Ty de öfriga där anförda
oriktig-heterna äro nästan alla sådana, som förekomma i uppländskan och i
äldre tid mycket väl kunnat finnas närmast omkring hufvudstaden
eller t. o. m. inom dess område. Däremot ha vi ej att se något intyg
härom i Upplandslagens eller Schroderus’ skrifningar med e för ä i
vissa fall, såsom förmodats af Noreen och Grip. Jfr nedan s. 114 o. 119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
