Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Olson, Emil. Några anmärkningar till R. G:son Bergs “Lexikaliska bidrag till finländskan i våra dar“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
EMIL OLSON.
ett annat sammanhang. Här vill jag blott antyda, att min
uppfattning går ut på, att kipa är det ursprungliga verbet i
bet. flämta (sannolikt en rotvariation till mit. kiken, nht. keuchen),
och att kippahvars ursprungliga betydelse är en helt annan
(fsv. kippa = draga, rycka) i rikssvenskan öfvertagit det förras
funktioner, dels möjligen på grund af formsammanfall, dels på
grund af beröring i betydelsesfärerna. — Hos Topelius är
ordet väl upptaget från någon östsvensk dialekt. I mig
tillgängliga dialekt-ordböcker öfver östsv. mål har jag likvisst
icke kunnat finna det.
sinfoni. I nutida högsv. torde denna form icke
förekomma. I slutet af 1700-talet och början af 1800-talet
påträffas den däremot (jämte sym-\ t. ex. Stockholmsposten 1792,
n:r 44, s. 3, Dagl. Alleh. 1793, n:r 20, s. 2. En
kompromissform sim- förekommer hos Gustaf Hl Skr. 3: 362 (1790),
Mecklin För begynn, i tonk. 7 (1802) och upptages ännu af
Dalin (1853) jämte sym-. Formen sin- beror väl snarast på
direkt anslutning till italienskan.
siren. En form med i har jag icke funnit i högsv. senare
än hos Lundberg Träg. 103 (1754, 1780). På en
förblandning i uttalet tyder dock måhända i något senare tid omvändt
skrifningen syren för siren hos Adlerbeth Poet. 2: 227, 235 (1798,
1803) och Lindegren Saml. skr. 3:189 (1807).
styl. Af föga intresse är väl här att påpeka det allmänt
bekanta förhållandet, att denna form under 1600- och
1700-talen var den normala i alla ordets betydelser. Däremot
förtjänar att framhållas, att den, särskildt i estetisk betydelse,
kvar-lefvat äfven i högsv. ända in till våra dagar. Jag antecknar:
1) i fråga om tidräkning: Rääf Ydre härad 1: 105 (1856),
Berlin Lärob. i naturl. 207 (1880); 2) i estetisk användning:
Agardh Statistik I. 1: 59 (1852), Ljunggren De estet, system.
1:155 (1856, 1869), 2:274 (1860,’ 1883) m. fi. st., V.
Rydberg i Göteb. Hand. tidn. 1871, n:r 137, s. 3. Ännu Linder
anser sig i sina Regler och råd 4 a (1886) jämte stil böra
upptaga styl: "Jämte göktita, satir, sefir, skiltvakt, stil och
sting finnas göktyta, satyr, sefyr, skyltvakt, styl och styng.44
Omgifningen visar, att ett uttal med t/-ljud afsetts1. — [Bland
finländare som använda formen styl kan tilläggas Wegelius
Musikl. 2:164 (1889), Mus. hist. 69 (1891) och väl flerstädes.]
fnurr är icke eller har åtminstone icke alltid varit en
1 Jfr också Landtmansson Västgötamål. 1- och r-ljud, s. 41
(1905).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
