Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Om Sjuhundra, skjura m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SJUH UNDRA, SK JURA M. FL.
201
och sjön Ljugaren ’den ljumma’?, fsv. lyor, östsv. ygirn
(Österbotten, enl. Vendell Ordb. Ped.-Purmom. s. 215).
De olika uttalsformer, jag meddelat, synas mig ej
kunna tydas på mer än ett sätt: diftongen iö har i
allmänhet gifvit iö, men i de tvåstafviga formerna, vid
hia-tus-ställning, har iö blifvit iu och ett glidljud, w, har
utvecklat sig i stafvelsegränsen, hvilket sedermera oftast
öfvergått till g (gh): (om denna öfverg. jfr Noreen Aschw.
gr. § 273): siö > fø (Delsbo se), sniö, sliö > sn(i)ø, sl(i)ø\
men siöar > siüwar (1. siuwarl) > siüghar, sniöa > sn[fyüga1.
Vanligtvis har utjämning skett, så att pluralen fått sin
vokal från singularen. Troligtvis har högsvenskan här
haft inflytande på dialekterna. I dalmålet ha vi den
motsatta utvecklingsgången: sing. siü har fått u från pl.:
1 Rietz’ och Kocks antagande, att ett i fallit i nysv. snö, slö
(Ordb. s. 164, Arkiv Y 380 not, VI 43, jfr äfven v. Friesen Nord. Bidr.
s. 26 f., Hultman Arkiv XVII s. 218, Kock ibid. s. 367) synes mig ha
en synnerligen hög grad af sannolikhet. Det bestyrkes ytterligare af
Bjursåsmålets snjuga (och snjö), som tydligen är grundformen till
Rättvik, Gästr. *snüga. snjö finnes också i Västerdalarne enligt Leffler
Om konsonantljuden s. 55. Formerna med j äro de normala i
fornspråken (jfr Hultman o. a.), i ålderdomliga dialekter, som ej ha
progressivt t-omljud t. ex. det egentliga ’dalmålet’, de baltiska målen,
och äfven i flera, som ha det, och förekomma ju långt in i nysvensk
tid, t. ex. hos Buræus Sumlen s. 32 sniön, 41 snjö, 72 sniön 2 ggr, i
bröllopsskrifter på 1600-talet, hos Aurivillius Gr. s. 48, i Linds ordbok
1749, hos Ihre, Hof (Dial. Vestr. s. 222 snö eller sniö: ’sv/).
Förbindelserna snj, slj voro ovanliga och tenderade till förenkling. Lättast
skedde den med ^"-förlust. I norra Gudbrandsdalen har man valt en
annan utväg. Det heter där Sög ’snö’, §0 ’slö’. Företeelsen synes
mig vara ett specialfall af den allmänna reduktionen af de
uddljudande j-förbindelserna (frj-, rjIj-, hj-, dj-. nj-, mj- m. fi.), som
utmärker nordiska dialekter, en reduktion, som ibland åstadkommes
genom j-förlust, ibland på annat sätt: jfr njure som i Häfverö heter
jura, på Gräsö nüra, miQåm f. i Telemarken mærm, Vestfold jærm, i
Gudbrandsdalen meærm (Yåge: två stafvelser!). — Man har sagt, at.t
snö och slö i nysvenskan k unn a förklaras äfven utan antagande af
J-förlust. Ja, den rent abstrakta möjligheten kan ju icke direkt
förnekas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
