Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2 - Hesselman, Bengt. Om Sjuhundra, skjura m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM SJUH UNDRA, SK JURA M. FL.
203
linge och Valö, Jugansbo i Öster-Våla. Jugansbo också
i Västmanland nära Sala. I dalmål heter det Jugå,
som finnes redan hos Prytz Gustaf I (Sv. Lm. Bih.
I s. 76). Ett annat namn är Juwar, som förekom i
Uppland och Västmanland och som enligt Lundgren (a. a.
s. 140) troligen är en biform till Jöwar, Jöar1.
Exempel utan föregående,; äro: n. Uppl. (Hållnäs) knuva m.
’knoge’, Tierp, Skuttunge Icnuva ’slå’, O.-Löfsta knuva
’knåda’; Hållnäs spuv ’spof7, isl. spöt, Gästr. (Järbo,
Of vansjö, Hille) spuv ’id.’. I Hälsingland ha vi flera
exempel: Enånger ngan-ätter ’ofvanefter’ uga-på ’ofvanpå’
(Säve) = Delsbo uggan- i t. ex. Ugganaker Ofvanåker’
(Lenæus s. 189): jfr dalm. uvo, Fåröm. àua för *oa ’ofvan’
enligt Noreen Sv. Lm. I 30*2 och Sdml. ogapa2; Arbrå Inge3,
Delsbo lugge ’loge’ (fsv. lo, lae); Delsbo knugge m. ’knoge’,
knugga v. ’knoga, Bergsjö brogga 1. brugga f. ’bro’ (jfr bro pl.
broge 1. brogar i andra socknar). Delsbo (och de norra
socknarne?) synes ha fått långt g i detta fall: jfr ofvan:
1 Jfr Jowærstum nu Jogersta, Tuna, Sdml. (s. 136).
2 Exemplet är ju ej likställdt med de öfriga. Det är det enda,
där inte hiatus föreligger, och vokalen är ju i fornspr. kort. Men
äfven i Norge finnas oregelbundna former af ’ofvan*: n. Gudbr.
qgöbqr ’nederbörd’ m. fi. Kort ö -f v ger eljes, så vidt jag kan se,
i alla de ifrv. dialekterna QV o. d., åtminstone antevokaliskt: t. ex.
lova > lova o. d. ö + v synes ge OV 1. Qg t. ex. lova o. d. ’handlofve’.
Men exemplen på denna förbindelse äro ej många.
8 Inge har väl genomlupit ett stadium *htwe. I oblik kasus har
det hetat *luwa. En sådan form kan förutsättas ha existerat i den
nordliga uppländskan eller gästrikskan, dialekter som regelmässigt
förallmänliga oblik kasus: jfr Hållnäs knuva ’knoge’. Från dessa
dialekter har tydligen finskan fått sitt luuva. Öfvergången ö > t» är
ju af gammalt datum, som de medeltida citaten utvisa. — Enligt
Noreen Urgerm. Lautl. s. 35 skulle det finska luuva vara ett MurnordisktM
lån ur nordiska språk, och existensen af en urgermansk växelform
med u i ’loge’, som i fornspråken alltid har ö, skulle styrkas af
Delsbomålets lugge. — Uppl. loVd o. d. (Skuttunge, se Grip s. 95)
har väl sitt O från fornsv. nom. Iö eller beror på
"riksspråksinflytande".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
