Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Östergren, Olof. Ett nytt system inom den tyska språkvetenskapen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
OLOF ÖSTERGREN.
har liksom ljudändring en dubbel individualitet:
konstverkets och konstnärens. Om nu en konstnär skapat flere
konstverk, så får man tvenne frågor att besvara: Hvarpå beror det
säregna i de enskilda konstverken? och Hvarpå beror det
gemensamma? De säregna dragen-i konstverken bero på det
gemensamma i konstnärns egenart, liksom de å andra sidan
själfva bilda detta gemensamma. Vi komma sålunda till en
circulus vitiosus, skall konstnärn förklaras ur sina verk eller
verken ur konstnärn? Saken löses på samma sätt som i
ljudläran. Det speciella är X, det gemensamma A. X skulle
ständigt förbli obekant, om ej konstnärens andliga enhet stode
bakom som A.
Äfven här meddelar Voszler exempel för att belysa sin
teori. Han företar sig att estetiskt analysera La Fontaines
fabel Le Corbeau et le Renard 1. De flesta kommentarer till
stora diktverk beröra oss oangenämt. Och hvarför? Månne
ej därför, att de utgå från det speciella — och aldrig nå
fram till det gemensamma! De ge oss ej det stora
sammanhanget, utan blott små brottstycken. Därför vill Voszler nu
försöka sig på att kommentera ett mindre konstverk, hvarvid
han af praktiska skäl utgår från det speciella, men ständigt
tränger fram till det gemensamma, som på detta sätt efter
slutadt värf dock framstår som den egentliga utgångspunkten.
Det är ju ej möjligt att här redogöra för hela denna
analys, som så vidt jag vet, ej har sitt motstycke på något
annat håll. Fabeln vinner under Voszlers händer sprudlande
lif och verklighet, och under detta tränger sig bilden af
författaren fram med en åskådlighet, en skärpa och finhet i
dragen, som är förundransvärd. Jag uppmanar alla mina läsare
att ta kännedom om det rent ut underbara behandlingssättet.
Så får språkforskningen lefvande lif, och bandet mellan en sen
generation och de förgångna, mellan folket och dess diktare
knytes på ett sätt som aldrig förr. Med dylika medel i
händerna vore det ingen konst att undervisa i våra skolor. Så-
1 Sprache als Schöpfung und Entwicklung, s. 83—95.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
