Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Kallstenius, Gottfrid. Recension af B. Risberg, Den svenska versens teori. Förra afdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSION. 43
Jag ansluter mig sålunda med mycket nöje till lektor Risbergs
mening om hur vi böra mäta takter, men kan ej fullt
godkänna hans motivering.
Mot slutet af första kapitlet gör förf. en exkurs in på
den klassiska metriken — som icke kommer mig vid och som
jag därför helt och hållet förbigår, liksom de öfriga partier
af boken, där klassisk metrik eller prosodi behandlas — och
nämner i detta sammanhang, att svenskan är bättre lottad i
fråga om tonalitet än latinet. Här påstår nu förf. (s. 22),
att svenskan emellertid icke — i motsats mot latinet — skulle
annat än undantagsvis kunna ha högton på "metrisk svag
(kort) penultima"; det skulle vara i sådana undantagsfall som
"ett dystert ’förbi9 eller ett inställsamt ’farväl’". Trots förf:s
påpekande i företalet s. 3, att hans framställning af svenskans
prosodi afser "strängt taget" endast hans eget uttal, "den
norra mälarbygdens allmänna språktyp utan märkbar
bygde-målsfärgning", måste här, s. 22, på grund af.det mycket
allmänna sätt, hvarpå uttalandet här är formuleradt, uttryckligen
tilläggas, att detta, liksom öfver hufvud taget förf:s
framställning af tonaliteten, blott gäller hans eget riksspråksuttal.
Då jag läste påståendet, tyckte jag mig ovillkorligt i telefon
höra en välbekant stämma, som på mitt anrop svarade
dä ä No.....reen
sista takt och repristecken samt en "tvåa" med fullständig sista takt
och sluttecken.
Emellertid har B. naturligtvis fullständigt rätt i att musikens
upptakt hör lika organiskt ihop med det följande som någonsin detta
sins emellan. Han har härmed gifvit uppslag till att på musiken
tillämpa, hvad Lampa a. a. s. 6 efter Rosenberg kallar "lefvande led" :
det blefve härvidlag de minsta organiska delar, af hvilka ett
musikstycke består, ännu mindre delar än motiven. Första motivet i "Stå
stark" t. ex. är den bit, som hör till orden "Stå stark, du ljusets
rid-darvakt", men detta sönderfaller i två "lefvande led", det första på
orden "Stå stark", det andra på resten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
