Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
BENGT HESSELMAN.
Jag hade fäst mig vid denna tendens, och det var
därför, som jag i min förra uppsats icke ville antaga någon
öfvergång af ë^>æ och sedermera allmän öfvergång af æ~
ljuden utan jag antog hellre, att det gamla ë-ljudet
kvarstod (möjligen i stället blef mer och mer slutet) och drog
med sig æ. Ty det föreföll oantagligt, att i äldsta
uppländskan en alldeles motsatt tendens rådt mot den, som visar sig
senare. Af samma skäl tror jag nu icke heller på någon
öfvergång af samnordiskt kort e till æ (lesa > læsa) för uppländskan.
Jag tror i stället att uppländskan bevarat det ursprungliga
ljudet e i lesa, svelta etc. och i stället låtit æ (i-omljuds-ä)
bli ueu. Men kort "e" var i alla fall öppnare än det långa
"e" {sten, gret etc.)1 och betecknades därför med æ
tillskillnad från detta. Ingenting hindrar oss tro, att ljudet i fråga
redan i gammal tid varit: a.
Med detta antagande blir det lättare att förstå en
annan uppländsk egenhet, nämligen "ljudlagen bik^>bäkk, liva
^>lävau. Kort t har i kortstafviga ord sammanfallit ined
"äMjudet i bäkk (fsv. bækker), läsa (isl. lesa): jfr ofvan. Jag
menar, att denna öfvergång blir begripligare, om vi ansätta
ljudvärdet a för fornuppländskt æ. Då ? förändrades, uppstod
icke något nytt ljud i ljudsy sterne t. Vid dylik
"kombinato-rischer Lautwandel" är sådant i själfva verket något rätt
ovanligt. Eller, om det till en början verkligen uppkommer ett
nytt ljud, blir det snart åter aflägsnadt. I andra svenska
dialekter än uppländskan, hvilka hade vanligt e, och ä = æ, anslöt
sig l i de kortstafviga orden helt naturligt till den gamla
c-gruppen. I uppländskan åter öfvergingo i-orden till ä-gruppen,
som hade ljudvärdet a. Ännu naturligare blir denna
utveckling, om vi tänka oss, att uppl. ë {stën) och (förkortadt) ë {let,
n. adj.) redan vid i-s förändring antagit ett mer eller mindre
diftongiskt uttal, motsvarande det moderna ie. I all synnerhet
är öfvergången naturlig i sådana upplandsmål, som få
konsonanten, ej vokalen, förlängd vid "stafvelseförlängniiigeii";
1 Jfr isländskan!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
