Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM e- OCH ä-I<JUDKN 1 UPPLÄNDSKAN.
63
där det alltså heter bäkk (bak) beck, frädd (frad) fred, lävva
(lava) lefva. Här var också kvantitetsskillnaden ett hinder för
association med c-gruppen.
Jag tänker mig, att denna öfvergång af de kortstafviga
worden till ä-gruppen inträdt mycket tidigt, kanske r^dan i
och med "stafvelseförlängningen*. Då den är en typisk
"ljud-öfvergång", bör den ge sig uttryck i uppländsk ortografi (jfr
ofvan). Och gifvetvis på det sättet, att ord, som tidigare
skrifvits med i (bik, liva), nu komma att skrifvas med ä,
hvaremot vi inte ha någon anledning att vänta äldre
uäu-ord (læsa, bækker) skrifna med e som en följd af denna
ljud-öfvergång. Jag har funnit icke så få dylika ä-skrifningar i
skrifter, som visa drag af äldre uppländska. Sannolikt skulle
de varit ännu talrikare, om icke ä-tecknet öfver hufvud
begagnats så jämförelsevis litet i normal gammal-svensk
ortografi. Man kunde ju skrifva c äfven i en mängd ord med
gammalt ä, och det är därför inte underligt, om uppländingar
oftast använde e mot sitt uttal i I-orden, som af andra
svenskar alltid sk ref vos med c.
Mycket tydligt framträder öfvergången i de uppländska
bröllopsskrifterna från 1600- och 1700-talen. En del af dem
ha rätt god ortografi och skilja med förvånande konsekvens’
mellan ë (sten) som de oftast teckna ie (stien) och ä (= a: se
ofvan) i t. ex. kväll, läsa. En af de äldsta och bästa är
Tijd-fördrijf vid A. Lundholnis o. M. B. Krögers bröllop, Sthlm 1695
Här skrifves ie, iä, jä motsvarande ie, iä i nuvarande
Roslagsmål (Vätö enligt Schagerström ta, ja): jan 10
g,, iän 2 g. en (räkneord), iä fem. en (Vätö ja), jätt 4 g. ett,
iäna grand ett grand (ack!), fiiera flera (rim: spändera),
hieter heter, 2 g., hiäm hem, liess ledts, mier mer, miera
mera 3 g., probiera probera, sien sedan 10 g., (Vätömålet §
194), sällskied silfversked, spiessar spetsar (Vätö spias), wiet
vet 7 g. I spändera, som rimmar med fiiera (jfr probiera: miera)
1 Jfr Hesselman Sveamålen s. 22 not. Skriften synes
otvifvelaktigt ha Roslagsmål, men med normalt h utom i hij = I.
Märkvärdigt nog är Ä-bortfall sällsynt i bröllopsskrifterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
