Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1 - Hesselman, Bengt. Om e- och ä-ljuden i uppländskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM C- OCH di-LJUDEN I UPPLÄNDSKAN. 67
konkurrerande ven. T. o. m. i dialekterna har vän (vänn)
segrat och något ven torde man i vår tid svårligen få höra,
ens i de aflägsnaste bygderna. På Runo säges o v en ovän, men
vænlian vänlig. I Västgötska hette det på Hofs tid ännu iven
(Dial. s. 313), men nu är væn det allmänna och ven lefver kvar
endast som rimord i gamla visor (det senare enl. uppgift af
fil. stud. S. Lindeborg). Jfr Jessen, Hist. Tidskr. Kia 75 s.
21: i Föllinge och Frösö (Jämtland) "har jeg —son, Pl. söni
sönnjan; derimod vènn, som överalt, i Pl. vènner (er vel neppe
ægte Dialectord, men laant fra Rigsspr., Prækestolen), df.
vènnran".
Jag nämner här några andra I-ord, som haft
dubbelformer med ä och e och delvis ha det ännu: bäck, beck; bätta,
betta (fsv. biti, nu beta); bätta 1. betta sönder; bläcka, blecka
vb. och s. (en fisk); drägla, dregla; lämna, lemna; rämna, remna1;
sedan; tenn; vässla, vessla; vätta (så i Sv. Dagbl.), vetta vb.;
(fhge\-)vätte (så Strix), vette. Jfr Svenska Akad. Handl. I s.
160, Linder Regler och råd s. 14 f., Lyttkens-Wulff Ljudlära
s. 53 och 58, Beckman Arkiv XI s. 219.
Jag har härmed sökt gifva skäl för fyra af mina regler
i Pret. etc., de som enligt min förmodan gällde för uppländskan
i dess helhet. Jag skall här ytterligare vidröra den femte
regeln om "det stockholmska sammanfallet af vokalerna i
läsa och i sten". Som vi ha sett, äro dessa i vanlig
uppländska väl åtskilda. Men i Stockholm och Uppsala
(förmodligen också i de andra Upplandsstäderna) och i vissa
närgränsande bygder "ha e- och ä-ljuden (af <i, ?, 1) alla
sammanfallit i g eller dess ekvivalenter"2. Jag har redan i min
1 Växlingen ä: c i de två sistnämnda har på annat sätt
förklarats af Noreen Urgerm. Lautl. s. 22 (urgermanskt a-omljud), Kock
Sv. Lm XV, 8, s. 15 f. ä~ e i vän af Noreen Urg. Lautl. s. 14,
Beckman, Arkiv XI, sid. 219 noten (urgerm. i-omljud).
2 Detta generellt sagdt. I detalj kräfvas många modifikationer.
Några äro gjorda af Tiselius Fasternamålet § 103 anm. Jag bortser
alldeles från utvecklingen framför r och r-förbindelser. Där kan
c bli i (mir, nir) 1. a (flärd, flere), ä oftast a: bara bära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
